[Ur nummer: 01/2004] Vi är otroligt duktiga på att slita ont i Sverige, på att bita ihop och foga oss under effektivitetspiskan ute i arbetslivet.             När det gäller att producera så mycket som möjligt med så lite resurser som möjligt insatta i själva produktionsledet, ligger vi i världstopp i Sverige idag.
Under de senaste sex åren har produktivitetsökning i Sverige varit i stort sett dubbelt så hög som i våra kompisländer inom EU. Och ute i stora vida industrivärlden är det bara sydkoreanerna som har förmått höja sin produktivitet mer än vi.

En väsentlig del i produktivitetsökningen bidrar givetvis den allt brutalare utsugningen av arbetskraften med, i form av en allt mer upptrissad arbetstakt, mer skiftarbete, färre anställda, kortare vilopauser och så vidare.

Men nu har vi uppenbarligen kört huvudet i väggen. Kollektivt. Allt fler orkar helt enkelt inte fysiskt hänga med i det ständigt upptrissade arbetstempot.  Allt fler orkar inte psykiskt med att ”lägga sig på rygg” och helt underordna sig arbetslivets kompromisslösa krav.
Oavsett om orken sen tryter i form av sönderslitna leder, psykisk utbrändhet eller förlorad arbetslust, så resulterar den ofrånkomligen i höjd sjukfrånvaro  och en allt yngre och större kader av förtidspensionärer.
Givetvis är den ”sjukan” inget som botas vare sig med strängare läkarkontroll, fler karensdagar eller ett utökat arbetsgivaransvar för sjukersättningen.
Det enda medicin som hjälper är: Sänkt arbetstakt!
Det krävs helt enkelt en rejäl omdaning av hela arbetssituationen med målsättningen att uppnå ett mänskligt arbetsliv. Ett arbetsliv som är underordnat och varligt infogat i den enskilda individens sociala liv i sin helhet.

För tjugo, trettio år sedan var också målsättningen fortfarande den ovan nämnda. De nya tekniska landvinningarna, och enbart de, skulle då tillfredsställa det framtida behovet av produktivitetshöjningar fullt ut. Vi av kött och blod skulle sen få gotta oss i det överflöd som den nya tekniken åstadkom. Vi skulle helt enkelt befrias från ”arbetslivets bojor” i så motto att vi skulle få det lugnare och behagligare på jobbet.
Inte fan blev det så! Vi har helt enkelt blivit rejält grundlurade .
Tekniken har gjort sina förväntade landvinningar med råge. Inte tu tal om annat! Men det nya mjuka mänskliga arbetslivet, det som skulle följa i de tekniska landvinningarnas spår, har vi inte sett röken av.

Vad vi däremot har sett är, att samtidigt som produktionen i industrin ökat har antalet sysselsatt minskat drastiskt. Enbart under de senaste tre åren har 70 000 jobb försvunnit inom svensk industri.
Allt färre, de som har sin anställning kvar, tvingas alltså slita allt hårdare idag.  Utöver både sin fysiska och psykiska förmåga.
 Inte undra på att fler och fler blir sjuka enbart av jobba! 
Och den sjukan botas givetvis enbart genom att arbetsbördan på varje individ lättar. Och det gör man enklast genom att låta fler dela på bördan.
Anställ fler och sänk arbetstakten!