Ett tiotal hästar tittar med mörka, varma ögon. Det är hästen längst ner som ska till slakteriet. Han heter Probex och är åtta år, svenskt varm-blod, brunröd. Han är mycket ståtlig.

[Ur nummer: 03/2004] Fredrik Jonsson röker en cigarett i dörröppningen, medan vi väntar på att Probex ska tugga i sig halmen. Värmen från djuren i stallet känns trygg så här tidigt på morgonen. Ute är det kallt; det är is i de frusna hjulspåren.
Det stora gula ridhuset framträder tydligare när det börjar ljusna, liksom de vita staketen som avlöser varandra. Allt ger ett prydligt och välbärgat intryck. Asserdal är stort. Hit åker många göteborgare och Kungsbackabor för att hyra stallplats åt sina hästar. De kommer varje dag och utfordrar, mockar och rider. De är hobbyryttare, ridtjejer som delar tid och känslor med sina fyrbenta vänner.
Det gör också Fred-rik, men det är ändå inte riktigt samma sak, för han är professionell. Han har sex hästar och ägnar sig åt trav och uthyrning till ridhuset i Anneberg. Han säger att det känns lite sorgligt, det går inte att komma ifrån. Men Probex har skador som gör att han inte skulle må bra av ett annat liv. Han kan inte bli ridhäst, för då finns det risk att skadan går upp.
– Hade han haft en lindrig skada hade jag inte åkt iväg med honom, men nu har jag inget annat val. Han betingar inget värde som ridhäst.

Ren på sista resan
Efter att Probex ätit spänns han fast i mittgången och Fredrik tar långsamt av honom täcket; det är två lager och lite omständligt. Sedan borstas han av.
– Jag tycker att han ska vara hyfsat ren på sin sista resa, säger Fredrik.
Det är dags att leda Probex in i trailern. Resan till slakteriet tar en dryg timme. Probex är van att transporteras, så det är inget problem. Vi åker kurviga småvägar, förbi frusna sjöar och hagar. Fredrik berättar att han köpte Probex för drygt ett och ett halvt år sedan. Det är en tävlingshäst, men han har bara gjort fyra starter, segrade i tre, men började gallopera i det fjärde. Det var på Mantorp och Axevalla, inga kända lopp.
– Alla som håller på med trav hoppas väl på vinnarhästen, säger han, men det är få förunnat. En vinnarhäst ska ha styrka, snabbhet, en exteriör som gör att han kan springa fort, men inte bara det. Den måste också ha rätt mentalitet, den måste vilja springa.
Probex har många av de egenskaperna, men han har också dragit på sig många skador.
Han kanske är lite för stor för att klara av att vara travhäst, det är en sådan belastning på kroppen.

Blodpöl på gården
Fredrik säger att det känns bra att köra in honom själv. Att låta avliva honom på gården – trotjänaravlivning – hade varit ett alternativ, men det tycker han egentligen inte är bättre. Det är inte lugnare för hästen, och dessutom blir det en blodpöl på gårds-plan som är svår att få bort. Dit kommer sedan hundarna och rotar.
– För mig är det viktigt att jag kan åka in med honom själv till slakteriet, så att det inte finns någon risk för att han säljs vidare.
De flesta hästägare och hästvänner vet att det finns en svart marknad för häst. De vet att hästar säljs och säljs vidare till skumma hästhandlare och hamnar i vidriga situationer på kontinenten. Reportage i teve har berättat om djurplågeriet under transporterna och en offentlig utredning har skrivits.

Två dygns lidande
Det finns ett stort utbyte av hästar mellan Sverige och Danmark, och dansk teve har berättat om hur danska, och förmodligen också svenska hästar, tvingats åka genom hela Europa. 48 timmars lidande, utan vatten, utan foder, utan möjlighet till vila.
Orsaken till handeln är inte heller svår att ange. En häst som går till slakt i Sverige betingar ett pris på 6-8 kronor per kilo, levande vikt. Priset har sjunkit de senaste åren. I Danmark är priset cirka 10 kr, i Belgien dubblas det, och i Italien, det stora häst-ätarlandet, tre- eller fyrdubblas det.
En häst väger runt 500 kilo. Det är bara för den skrupelfrie att räkna. Pengarnas makt är stor. 
Gudrun Lindvall, den offentlige utredaren, är oroad över denna handel och det onödiga lidande som den ger upphov till. Sverige är ett av Europas hästtätaste länder, det märks främst runt storstäderna Göteborg och Stockholm. Det finns cirka 300 000 hästar i landet, 28 hästar per 1 000 invånare. Gudrun Lindvall har uppskattat att det varje år ”försvinner” mellan 5 000 och 8 000 hästar ur statistiken. De har inte slaktats, inte gått till destruktion (trotjänaravlivning), inte grävts ner, inte exporterats.
Deras öde är okänt.

Tusentals säljs svart
Tusentals säljs svart. Det är hennes uppfattning. Många går till Danmark och sedan vidare ut i Europa. Hon är själv hästägare och hästhandeln, som hon har försökt kartlägga i utredningen, chockade henne: det handlar om mycket pengar, tjocka plånböcker. Hon tror att det enda sättet att på sikt stoppa detta geschäft är att öka värdet på uttjänta hästar.
Den som bryr sig om hästar måste helt enkelt börja äta häst.
För Fredrik Jonsson är det inget problem.
– Det är ett mycket fint kött, mört och saftigt.
Han äter det gärna och han säger inte heller nej till de 2 000-2 500 kronor som han får för hästen, även om han inte tycker att det är tillräckligt mycket.
Vi har kommit fram till slakteriet i Dalsjöfors. En personbil med trailer står redan parkerad på gårdsplan i det strålande solljuset. Fredrik får vänta några minuter, sedan är det hans tur.

Lätta att leda
Det är Kaj Andersson som tar emot Probex. Kaj har jobbat som djurskötare i arton år och är van. Han säger att han har 100 egna djur, men att det är sonen som numera sköter gården. Han har två egna ardennerhästar där hemma, stora arbetshästar som går och betar efter korna.
Han säger att hästar är lätta att leda. Det är egentligen märkligt eftersom människor luktar så olika. Men det går inte att tvinga en häst om den inte vill följa med. För att leda måste man lära sig lyssna på den.
Efter veterinärbesiktningen är det dags. Fredrik får inte följa med. Han får vänta utanför på gårdsplan.
Probex leds uppför rampen och in i slakteriet. Kaj för honom till ett bås utanför slakthallen, han möter inga andra djur på vägen. Där håller Kaj honom stilla och slaktaren avvaktar med bultpistolen, som måste placeras rätt, mellan ögonen och något upp.

Faller rakt ner
Det är inte stressigt, inte – från min utsiktspunkt – obehagligt, även om det tar några sekunder. Skottet smäller av och Probex faller rakt ner. Kaj spolar av grimman som fått blodstänk på sig och bär ut den till Fredrik.
– För mig känns det bra. De gör det på ett lugnt och fint sätt här, tycker jag, säger Fredrik.  
Därefter tar något annat vid. Nu handlar det om kött, hästkött. Varför är det värt så lite? Varför får inte hästägarna mer betalt för sina djur?
– Det går inte, säger Dalsjöfors ägare Pär Åke Larsson. Vi kan inte betala mer. Det finns ett motstånd mot att äta hästkött hos många som håller på med ridsport. Därför vill inte charkföretagen längre ha det som en råvara i korv. De vill undvika att det står hästkött på paketet.
Han säger att det också kan vara en gammal fördom som lever kvar, en gång i tiden var hästkött illa sett och det dåliga anseendet spillde även över på hästslaktare som kallades rackare. Att slakta häst var rackargöra. Vissa familjer tvingades att göra det. I södra Sverige var det tattare. I norra Sverige samer, kallade ”sockenlappar”. Sysslan gick i arv, men det är länge sedan.

Säljer till styckningsföretag
För Dalsjöfors har hästslakt under lugna och värdiga former blivit en värdefull nisch. De säljer hästköttet till ett styckningsföretag i Stockholm, som heter TG:s Kött i parti.
Mats Törnkvist, ägare av styckningsföretaget, håller inte med om att priset på hästkött, levande vikt, är för lågt. Det är tvärt-om säger han. Det svenska hästköttspriset är för högt. Importen är mycket billigare. Det går att få ”styckad hästtvåa”, vilket är det finaste, för 1,5 Euro, det vill säga 13:80 kilot. Hur importköttet kan vara så billigt när levande häst betingar ett högre pris på kontinenten än i Sverige är ett mysterium. En förklaring kan vara den svarta marknaden, en annan att det utgår något slags EU-bidrag till slakterier i Syditalien. Men han vet inte, det är gissningar.
Enligt Gudrun Lindvalls importeras varje år billigt hästkött till Sverige i en mängd som motsvarar cirka 3 680 levande hästar.

Gott pålägg på macka
Så vill man –  i sina matvanor – göra något för hästarna, så att de slipper de vidriga, olagliga transporter, får man ha koll på att det verkligen är svenskt hästkött man äter. Att det är Probex och hans kamrater.
Ett företag som framgångsrikt tillagat och sålt hästkorv är Gustafskorv i Dalarna. Gustafskorven är en av de få kända svenska specialiteterna. Den röks i sex timmar i en hundraårig bastu och är mycket god på en macka.