[Ur nummer: 03/2004] Jag har inget emot skidor. Ingen ska tro det. Jag har till och med åkt själv. Två gånger. Först på ett par som jag ärvde av min syster. Precis som cykeln, den blå. Problemet med systern var bara att hennes urvuxna prylar lätt blev kvar för länge i källardjupet innan de ärvdes.
För att göra en helt ovidkommande historia kort var det grundanledningen till att jag aldrig lärde mig cykla heller. Fötterna släpade i marken. Skidorna spände jag på för en skidutflykt i tvåan, men de hade nog murknat under åren i källaren för de små stumpar som stack fram under stövlarna smulades ned som en dålig vinkork under mina fötter redan på väg fram till sluttningen klassen i samlad tropp skulle åka utför. Så jag fick sitta på en gammal kartong.
Men vågade aldrig åka ner för det var för brant. ”Fegskit” pep någon. Men stavarna var nya och röda.

Något senare bytte en norrman bort sina längdskidor mot ett par groggar med min far. Eller så glömde han dem bara. ”Du kan ta de där!” sa fadern flera år senare när realskolan skulle ha utflykt. Han hade aldrig stått på ett par skidor, än mindre reflekterat över relationen mellan skid- och kroppslängd. Norrmannen måste varit minst 185. Jag hade inte hunnit bli 160. Men jag hade kvar mina käcka små röda stavar. Och ett par rutiga knäbyxor som fadern sytt och min mosters anorak från fyrtiotalet. Ingen försökte stoppa mig när jag stretade iväg. Kan hända fadern vinkade i dörren.

Gåtan är att jag inte minns några skratt. Möjligtvis skrik när jag vände mig med skidorna i famnen och slog ned några mindre barn ett par meter bort. Inte ens fniss när jag skulle spänna fast bindningarna och insåg att både norrmannen och jag hade skonummer i förhållande till vår längd. En påhittig pojke satte något bakom pjäxan, det kan ha varit en hockeypuck eller ett vedträ. Jag minns inte det heller.

Men jag minns att jag tog mig ut i spåret som gick runt sjön där alla mina kamrater åkte skridskor. För det var ju egentligen en skridskoutflykt. Men skridskor hade jag givit upp alla försök att annat än stå mycket stilla på. Spåret var inte svårt. Tvärtom. Små gupp. Det var just det. Att guppen var för små för de oändliga norska skidorna. Vi bildade liksom broar över dem, skidorna och jag. 

”Hundrade man kan jag bära på min rygg men jag sviktar om de alla marscherar” heter det i en norsk visa om en bro. Inte mina skidor, de skulle ha legat stadigt även om hela skolan promenerat över. Till slut kilade de fast sig mellan två lut. Utan svikt. En kompis hjälpte till att bända loss först mig och sedan dem. Sen bar vi hem var sin och satte längst in i källaren.  Ingen nämnde dem någonsin igen, eller stavarna. Däremot kände jag mig rätt cool i byxorna och anoraken resten av vintern. Med en pälsmössa till.

Så det är inte skidåkning i sig. Det är principen. Att medan min tandläkare fixar ett par tänder i min mun för flerfyrsiffriga belopp så pratar han om sin skidsemester. Och sina nya skidor. Högfjällshotell. Helpension. Hela familjen.

Medan jag funderar på om Postgirot har bestämt sig för att våga utöka min kontokredit en gång till. Så att även tandläkarns fru kan få ett par nya skidor. Jag tycker det är helt ok att hon får det, där vill jag inte bli missförstådd. Men jag är emot att jag ska känna mig så direkt inblandad.
Fast det är synd att de röda stavarna inte finns kvar. Något av barnen kunde ha fått dem. Tandläkarns alltså.