Dejting är segt och ruttet…
[Ur nummer: 02/2004] Mina första flickböcker var amerikanska och handlade om välartade ungdomar som drack milkshake. Tjejerna hade näsdukar i behåarna och pojkarna var sportiga. De vågade knappt prata med varandra, tjejernas mål med studierna var att bli förlovade och samtidigt behålla oskulden, killarnas att belägra så många tjejer som möjligt. För att förena så mycket som möjligt av detta fanns daterna. Ett främmande fenomen som vi bara kunde drömma om att få uppleva, i Sverige.
Tji fick vi. Dejtingen är mitt ibland oss! Först trodde jag det var en övergångsrit från fråga chans till mer vuxet ragg och hångel. Fjortisar vid caféborden. Inte
milkshake, det är redan gammalt, nej latte för tjejerna, choklad med vispgrädde för pojkarna eftersom de i den åldern inte ens försöker dölja att de är barnsligare.
Nix. Fel. Dejtingen har inga åldersgränser. Alla gör det. Jag känner minst två separerade herrar som på fullaste allvar säger att de ”börjat dejta”. Båda 40, minst. Skickar blyga sms, ses på café efter jobbet och sitter sen och pillar med sina lattekoppar en stund innan de tar ett kyskt farväl lagom till Rapport.
Jag kan bara gissa hur det är bland moderns bekanta där det finns gott om naturligt separerade. Fast 80-åringarna hoppar kanske över sms-en eftersom signalerna inte tränger igenom hörapparaterna. Och så dricker de nog vanligt bryggkaffe på bit. Eller tar sig en bira redan på eftermiddagen.
Jisses varför!? Jag är ledsen att göra läsarna besvikna, men den här gången vet jag inte! Bara nytt ord för det gamla vanliga? Sånt som kunde heta träff och vars egentliga mål var sänghalmen? Nja, delvis. Tecken på nyunken moralism? Förmodligen. Mer oreflekterad USA-influens än på länge? Ja, av någon anledning. Men sammantaget obegripligt och väldigt segt.
Det är många latte som rituellt ska passeras innan man kommer till romantiska middagar efter skymningen. Sänghalmen kan man bara vagt drömma om. 40-åringen som önskar sig barn får ge upp tanken på ens någorlunda jämnåriga damer om han ska hinna. 45-åringen kan lika gärna ställa sig i kö till 55+ boende för två. 80-åringarna hinner väl inte ens börja drömma förrän alltihop är över.
En anledning till segheten och det riktigt ruttna med hela systemet är att man dejtar många samtidigt! Jag bara säger det, att skulle jag fått reda på att livsmedelsarbetarsonen som sedermera blev min första make hade fyra till på gång den söndageftermiddag han ringde och sa ”öh, har du sett den där filmen som går på Röda Kvarn, annars kanske vi kunde se den, har du inga stålar kan jag pröjsa så länge” så hade jag inte bara bett honom fara tillbaka till Luleå via Södertälje utan att dra hela vägen åt fanders och bli kvar där!
”Vad är det för brudar som ställer upp på sånt!?” Dundrade jag faktiskt över tunnelbanevagnen häromdagen när ett par fjortisar höll på att skratta på sig över att några killar lyckats reta vakterna (heder åt dem!) genom att vråla ”HORA!” åt dem, tjejerna alltså. Dottern höll på att dåna av skam, över mig, det bjöd jag på. Vad nu det har med saken att göra, att förortskillarna skriker hora, att tjejerna fnittrar medan den vita frånskilda eller ännu inte gifta medelklassen dejtar fem samtidigt och får magsår av all latte?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte. Men jag tycker det luktar gammalt vanligt förtryck och förnedring och misstänker att de svagaste som vanligt drar det kortaste strået!