[Ur nummer: 11/2004] I mitt jobb besöker jag tätorter. Små och stora. Det är trevligt. Men jag vet inte vad de kallas. Förr fanns det allt möjligt. Sen kom kommunreformen. Värst blev det för orter som bara blev kommundelar. Som Ljungskile som måste skicka hela sin spargris till Uddevalla i stället för att bygga en simhall. Och som tack fick en motorväg rakt igenom, så ortsborna knappt kan ta sig ned till havet.
Även om jag inte vet vad de kallas är jag fascinerad av de stadsliknande små orterna med åar, rådhus och tre bevarade sekelskifteshus kring torget. Som bara finns för att fylla upp utrymmen mellan natur och motorvägar och ge plats åt Lindex och HM. Folk skulle ju liksom lika gärna kunna bo någon annanstans när de gamla fabrikerna ändå blivit högskolor och musikhus.

Ibland undrar jag hur det skulle varit att bo i en sån där liten ort med små gator i vars hörn det står tanter och pratar med varandra med mjölkpaket i händerna. Och som ligger så långt ifrån att ingen kommer på tanken att pendla någonstans med bredare gator utan tanter i hörnen. Eller så gör man det. Pendlar till större orter och får  utmattningsdepressioner och orkar inte gå ut för att köpa mjölk ens.

Så skulle inte jag gjort, jag skulle bott där mitt i orten med en liten man eller liknande som skulle jobbat på det lilla byggnadskontoret eller så, för bygga högskolefilialer måste man ju även på små orter.  Och själv skulle jag nog hellre jobbat i den lilla korvfabriken än på den lilla tidningen men eftersom båda skulle varit nedlagda hade det kanske fått bli det lilla studieförbundskontoret i stället.
Och vi skulle haft några välartade barn som måste åka till den centraliserade grundskolan i utkanten av tätorten. Den ligger där för att man ett tag trodde att alla skulle bo i utkanterna, men sen började man bygga bostäder igen mitt i och det visade sig att folk ville bo där och man byggde fler men då hade redan komvux och vårdcentralen flyttat in i den gamla folkskolan i centrum.

Vi skulle bott där i vår fina sekelskifteslägenhet vid torget och umgåtts med andra små familjer som också haft nära till nästan allt innan ortens it-bubbla sprack och de fick börja pendla. Sen skulle förstås butiken på hörnet blivit utkonkurrerad av en tysk kedja som sålde turkisk mjölk i en lada utanför orten och jag tvungen att ta körkort för att kunna köra dit och handla och ta vägen runt kassaservice och låtsasposten i två andra ändar av orten samtidigt. Innan jag hämtade upp den lille mannen eller liknande för att köra honom till hans behandlingar på regionsjukhuset fjorton och en halv mil bort fyra dagar i veckan.

Ungefär samtidigt som han gått hädan skulle de välartade barnen meddelat att de inte ville studera i den där jävla hålan trots att det fanns en högskolefilial i den gamla fabriken. Utan tänkte dra till närmsta stora lärdomsort som skulle ligga precis så långt bort att ingen vettig student ville åka därifrån mer än högst varannan helg.
Och så skulle jag sitta där på mitt lilla kontor och fundera på om de sänkta kommunbidragen skulle räcka till min tjänst eller till  studiecirklar för långtidssjukskrivna ortsinvånare och deras ännu förhoppningsfulla avkommor. Och valet skulle inte vara så svårt. Så där skulle jag till slut stå ensam i hörnet utanför det lilla stängda kontoret medan cirklarna administrerades från centralorten. Utan mjölk att bära hem till min lilla miljonprogramstvåa strax utanför centrum.

Men jag tycker de är fina ändå de där små orterna med sina åar och rådhus och tre bevarade sekelskifteshus vid torget.