[Ur nummer: 12/2004] Jag skriver inga önskelistor. Barnen tittat förstrött på mig när jag mumlar om en ny badrock. ”Glöm det” säger de sen i förbifarten, ”har du haft den där i 20 år kan du ha den ett tag till, det är ändå ingen som bryr sig”. Rätt. Badrockar är inget att bry sig om. Skulle jag skriva något till tomten så vore det sånt där strunt som fred på jorden och ned med maktmissbruket, dumheten och korruptionen. Lika slitet och missfärgat som min badrock. Lika meningslöst.
Däremot vet jag precis vad som blir årets julklapp. Den där som Handelns utredningsinstitut utser och som nästan aldrig slår in. Eller borde blivit. För jag kan inte tänka mig att de hade rätt i år heller. Mp3-spelare eller hudkräm för män? Strunt! Jag vet precis vad åtminstone männen, pojkarna vill ha.

Jag har haft ett litet meningsutbyte med en av landets stora unga kvinnliga krönikörer. Inte om just julklappar men om att hon var otydlig i sin kritik mot det där statliga projektet som skulle uppmärksamma flickor. Om det tyckte hon förstås föga originellt att käringar ska hålla käften och inte lägga sig i. För övrigt ansåg hon att man skulle ägna sig åt pojkarna i stället. Hur tjejerna har det, dåligt, vet vi redan. Hon har förstås en poäng där, även om jag alltid har svårt för de där som vill ha antingen eller i stället för både och. Kärnvapen mot kärnkraft. Hundskit mot koldioxidutsläpp. Och så vidare.
Men visst ska man ska lyssna på pojkar. Jag gör det. Smyger mig in på
pojksajter som ska handla om musik men innehåller de mest otryckbara saker. Ibland funderar jag på att kalla mig pojknamn och blanda mig i för att provocera, men det behövs aldrig. De klarar det så bra själva.

En sak har jag lärt mig där som jag kunde haft nytta av i livet. Pojkarna avskyr unga kvinnliga krönikörer. För att dessa överhuvudtaget tycker något alls. Kvinnor som tycker är gnälliga och besvärliga. Det vet minsta 18-åriga indiekid.
Sjutton att jag inte fattade det innan! Att man inte ens behövde vara feminist för att bli ombedd att hålla käften. Så kunde jag gått ut häftigare när det ändå sket sig med både karriär och annat. Tre förspillda decennier!
Men julklappen då?

Stora runda sköna former, härliga att hålla i handen, inneslutna i stora mjuka fodral att liksom bläddra sig fram till innehållet i. Och när de väl sätts på så över-väldigar ljudet allt. Med sina skavanker, skitigheter och rasp här och var som bara förhöjer och förlänger njutningen. Det är deras egna ord, så de har förklarat. Och det handlar förstås om vinyl!
Alla män som är något och tycker något, och vilka är inte det, vill ha vinyl i år. Vinyl för riktiga män! Ned med cd:n, in med vinylen. Ut med freestyle, in med stift, förstärkare och hela baletten.
Jag tror det handlar om att inta rummet igen. Inte sitta där innesluten med musiken i örat via en minimanick utan ha den strömmande runt omkring sig. Vad det står för oroar mig dock något. Eftersom jag i stort sett bara hört grabbar prata om vinyl. Börjar de känna sig kringskurna? Både indiekidsen och de riktigt stora grabbarna?
I så fall tjejer; köp skivor för julklappspengarna. Ta fram morsans gamla skivspelare! Låt ljudet strömma! Eller gör för resten inte det. Gör något annat. Något eget. Och låt inte som Alexandra Dahlström, hon med skivorna hos Luuk på TV4, se inte ut som hon. Säg något. Tyck något. Det är kört annars. Igen. Fortfarande.

I övrigt önskar jag en god helg och ett gott slut.