Alla ska jobba smartare på Bob i Kumla. Men hur smart är det?

Lite uppsägningar får de tåla. Nu måste vi visa handlingskraft så att vi inte blir utkonkurrerade. Så kan ledningens praktik sammanfattas på Procordia Food i Närke. I april förra året varslades 47 personer om uppsägning.

[Ur nummer: 01/2005] Platschefen Hans Johansson på Bob i Kumla säger att han inte skulle uttrycka sig på det sättet. Det är inte hans ord; det vill han betona. Han är mån om att ha en så bra relation som möjligt till sin personal.
Ändå är det otvivelaktigt det synsättet som de anställda talar om när man går runt i fabriken: Ledningen utgår från kostnaderna och ser först till att dessa minskar, vilket innebär uppsägningar, och tar därefter itu med frågan om hur produktionen ska lösas.
– Det har blivit ett kortsiktigt tapp i arbetsglädje, säger Hans Johansson. Det är jag medveten om, men vi är snart igenom det och därefter kommer vi att bli en bra och attraktiv arbetsplats.
Stefan Hall, Livsklubbens ordförande, håller inte med.
– De här uppsägningarna har gått på djupet, säger han. De känns. De kommer att skava länge. Ni har missat de mjuka bitarna. Ni kunde ha gjort det på ett annat sätt med naturliga avgångar och pensionsavtal.
Rösterna är inte upprörda, argumenten är heller inte nya. Vi befinner oss på Hans Johanssons stora chefsrum i kontorsdelen och det är här besluten fattas. Det är här rundvandringen slutar.

Sista arbetsdagen
Tidigare på dagen började den hemma hos Elisabeth Skoglund, en av de 37 av 47 varslade som blev uppsagda. Den 15 september var hennes sista arbetsdag. Då lämnade hon med en känsla av glädje och oro in sina nycklar och kort för att inte mer återkomma.
För henne var det inte frågan om ett tapp i arbetsglädjen, utan om ett stort svek. Hon och sambon hade slitit hårt på Bob i Kumla i många år. Framförallt mannen, som var tjänsteman, hade ställt upp för företaget, men i tillslut blivit bortpuffad på turordningslistan och uppsagd. Han har nu fått ett bättre och mer välbetalt arbete, men då blev han väldigt bitter.
För de kollektivanställda följdes turordningslistorna, men Elisabeth var ändå så besviken över hur många hade behandlats att hon tog erbjudandet om uppsägning.
Att sluta ett jobb är ett stort steg, men hon kände att det var det rätta.
– De brydde sig inte om att vi mådde dåligt. All vår motivation för jobbet var borta, säger hon.
Erbjudandet om uppsägning innebar att hon slapp den långa avstängningen från a-kassan. Nu blev det fem dagar. Hon har besökt arbetsförmedlingen i Kumla och lagt ut en meritförteckning, CV som det heter på fint språk, på internet, för att arbetsgivare ska kunna kontakta henne. Mer hjälp än så räknar hon inte med att få av förmedlingen. Den är inte mycket att hoppas på. Ska man få nytt jobb måste man ordna det själv genom kontakter.

Många erfarenheter
Och några trådar har hon att dra i. Hon är 53 år och har en lång arbetslivserfarenhet från vården och förskolan, och det var kanske därför som hon vågade säga upp sig från Bob. Hon hade sett andra arbetsplatser och har utbildning som barnsköterska.
– Nu behöver jag ladda batterierna, säger hon.
En nio månader gammal labrador, som heter Wilma, hjälper henne att göra det under långa promenader. Hunden har en sprudlande upptäckarglädje och verkar överlycklig över att bara få vara. Elisabeth vill inte flytta från Kumla, för där har hon huset, vännerna och barnbarnet.
Vi går i vintersolen mot fabriken. Hon har varit tillbaka en gång och fikat med arbetskompisarna på natten, men inte mer. På ena sidan smyger Kumlaanstaltens gula murar och på den andra ligger Bob.
– Jag tycker att det är så skönt att ha kommit därifrån, säger hon. Man ska må bra. Man har bara ett liv. Det tänker jag på mer och mer. Min mamma gick bort tidigt. Hon fick aldrig möjlighet att göra något annat än att jobba. Jag tror inte att man ska vänta tills man blir pensionär. Livet är alldeles för kort för det. Trivs man inte ska man sluta. Livet är så mycket mer.
Hon följer mig till kontorsingången.
– Få se nu om de som är kvar vågar säga något. Det är svårare för dom. Men alla måste få säga vad de tycker, annars är det för bedrövligt.

Prispress från handeln
Stefan Hall, klubbordföranden, lotsar mig vidare till matsalen där han förklarar bakgrunden till uppsägningarna. Det finns alltid olika anledningar. Prispressen från handelns egna märkesvaror minskar marginalerna och det är nödvändigt för Kumlafabriken att bli mer konkurrenskraftig, men det handlar om hur det görs, det måste finnas ett hjärta med.
– Det får inte bara handla om vinstmaximering. Att få ökad avkastning på kapitalet. Frågan är var smärtgränsen går.
Det började förra hösten med att alla Procordia Foods anläggningar skulle sänka kostnaderna med hjälp av externa och interna konsulter. ”Black belt” kallades besparingsprojektet inom Orkla.
– Det skulle gå så fort, säger Stefan Hall. Det var en del av problemet. Vi har sagt att man istället skulle ta längre tid på sig, en treårsperiod, då hade vi också kunnat nå målet med en konkurrenskraftig fabrik utan uppsägningar och personalen hade varit med på förändringen.
– Med lite is i magen och mer omtanke om personalen hade det gått, säger han.
Men så ville inte företaget göra. De sa istället upp folk och kallade in konsulterna som skulle lära personalen som var kvar ”att jobba smartare”.
Det var också det Elisabeth blev så förbannad på.
De lät en ung konsultkille, på inte mer än 20 år, följa henne under ett arbetspass på saften, med klocka och anteckningsblock. Killen ställde en massa idiotiska frågor om varför så få linjer var igång på natten. Därefter skulle linjerna flyttas så att en person kunde sköta två samtidigt.

Motivation i botten
– I de bästa av världar, säger Stefan Hall, kanske det går, det är möjligt, men inte i verkligheten. Det har vi också sagt till ledningen.
Stefan Hall säger att företaget har tillämpat den klassiska metoden att först riva ner för att sedan bygga upp, och att följderna blivit horribla. Motivationen har sjunkit till botten.
Uppsägningar innebär inte bara att några blir arbetslösa, utan också ett merarbete för dem som är kvar och flytt till andra avdelningar.
Hasse Pettersson fick röra sig från lagret till den nya aseptiska (bakteriefria) avdelningen. Att företaget vill spara pengar kan han förstå, men han menar att det borde göras efter att man lyssnat till folket på golvet. Nu är inställningen den att de ska vara tacksamma för att de har ett arbete.
Något vidare upplärande på det nya blev det inte för honom. Det var för lite folk. Efter en vecka var han tvungen att köra en tetramaskin helt självständigt.
– Det är mycket önsketänkande vad det gäller bemanningen, säger han. De som har jobbat lite längre får dra ett tungt lass.
Marina Bredberg är en av dessa som produktionen vilar på.
– Det är klart att det är jobbigt för oss som är kvar, konstaterar hon. Vi är färre personer, men ska producera lika mycket.
Båda säger att uppsägningarna gör att de försöker hålla sig á jour med vilka andra jobb som finns utanför företaget.
– Nästa omgång ryker kanske jag, säger Hasse. Alla är vi utbytbara, det är den känsla företaget har förmedlat.
Marina menar att det handlar om uppskattning.
– Vi får aldrig det. Istället sätter de konsulter på att klocka oss.
Hon är med som suppleant i klubbstyrelsen, men tycker inte att hon hinner med att engagera sig fackligt.

Tillbaka som vikarier
Detsamma gäller Peter Hermansson, som jobbar i blandningen; han har varit aktiv i klubben, men la av när det rätta stödet från arbetskompisarna uteblev.
– Om vi hade varit eniga och starka hade det varit svårare för företaget att få oss att ställa upp på övertid. Då hade kanske fler kunnat vara kvar. Nu blir det osämja.
Han menar att företaget har för bråttom. Det har visat sig att många som sagts upp kommer tillbaka som vikarier.
– Jag tror att det handlar om bristande civilkurage från chefernas sida. De vågar inte säga ifrån när ägaren, norska Orkla, ställer krav på ökad avkastning.
Susanne Eriksson som jobbar på saften säger att hon kan förstå varför Elisabeth tog erbjudandet om uppsägning.
– Stämningen har blivit sämre. Det är aldrig någon som uppmuntrar en och säger att man gör ett bra jobb.
Själv har hon arbetat på Bob hela tiden sedan hon slutade gymnasiet och det gör att hon har svårt att hitta något annat. För att göra det måste hon utbilda sig.
– Elisabeth hade en annan erfarenhet, så jag tror att det var lättare för henne.

Förtroendet är knäckt
Cathrin Pettersson, som jobbat sedan 1985, säger att känslan efter uppsägningarna är att företaget egentligen bara vill bli av med en.
– Det finns inte längre någon mänsklighet. Vad händer om jag blir långtidssjukskriven? Var placerar de mig då? Eller om jag skulle få barn igen och behöver vara ledig av den anledningen. Då sätter de en på ett jobb man inte trivs med bara för att bli av med en, säger hon.
Det är med andra ord ett förtroende som knäckts. Nu väntar man på nya uppsägningar.
Och det är också något som ledningen flaggat för. Om de inte får nya produkter och om projektet som kallas ”jobba smartare” lyckas, ja, då kanske fler måste sägas upp, eftersom det inte längre behövs lika många skift för att köra samma volym.
Så frågan är: Hur smart är det att under sådana premisser jobba smart?