[Ur nummer: 01/2003] Omständigheter förändrar som bekant vanor. Även de mest inbitna. Så på nyåret sa inte folk ”God Fortsättning” när de möttes utanför närbutiken på vår gata. I stället sa man    ”Lycka till!” eller ”Hur gick det?”. Med stort medlidande i rösten.
Det är orättvist. Jag tycker vi ska vara glada. För det första slipper vi rusa ner till posten tio i ett på lördag för att hämta det där paketet vi glömt hela veckan. Jag brukade ta Systemet och Tobaken samtidigt. Det var inte roligt att kämpa uppåt med  bag in box-handtag  i ena handen och ett sånt där paketomtag som skar in i fingrarna innan det helt enkelt gled av i den andra. I regn och motvind. Medan tågbiljetten som jag hämtat från Tobaken blev blöt för att den var för lång och stack upp ur fickan.
För det andra var det inte särskilt trevligt på posten heller. Inte sista åren. När man smygbantade servicen för att vi till slut skulle jubla av glädje när man slog igen. Kamraten Gustav till exempel, han hade inte skrikit så många okväden sen han i Wien inte fick växla till sig D-mark tre månader efter euron införts, och då var det ändå bara postnumret till mamma i Storvreta han inte fick hjälp med.

I närbutiken har vi aldrig förväntat oss att någon ska kunna något eller ens vara trevlig, bara ta ut överpris för mjölken och ha öppet till sent. Dessutom har de en lur. Mitt bland färdigfrankerade kuvert och tulldeklarationer.
– Lyft luren! säger de fackligt oorganiserade gymnasisterna med ringar i tungan, det hade aldrig damerna i postluckan, när de inte vet vart ens borttappade paket tagit vägen. Då svarar en röst precis var som helst i Sverige ”Kundtjänst”. Rösten har naturligtvis ingen aning om vart mitt paket har tagit vägen, det har jag redan kunnat se på datorn som butiksägaren har bland toarullarna på lagret, att det kommit till Terminal Syd men aldrig därifrån, i alla fall inte legalt. Det finns inget telefonnummer till Terminal Syd, vilket får mig att misstänka att den i själva verket ligger i Tallinn. Men rösten låter väldigt trovärdig.
När jag, eller framförallt kamraten Gustav, trots det, blir arg, kopplas vi bara vidare. Till Ånge eller rent av till Storvreta.  Och då kan ju Gustav be luren hälsa mamma. Alltmedan tungringen fortsätter sälja mjölk nästan helt ostört.

För det tredje gick det illa förr också. Min mamma fick en porslinsdocka när hon var liten och trots att paketet inte omlastades till lastbil i Skövde utan for direkt med tåg till Uddevalla var huvudet trasigt när det kom fram. Vi barn kan fortfarande höra ljudet av skramlande porslin i det rödlackade bruna paketet, fast vi inte var påtänkta ens i fantasin när det hände. Snacka om posttrauma!

För det fjärde är det förfärligt hur man slarvat bort de gamla postkontoren. En del ser ut som sovjetiska brödbutiker, inklusive köerna, och kallas Kassaservice. De andra är bara putsväck. Efter någon månad inte ens ett nostalgiskt spår efter ett gammalt pansarglas. Tacka vet jag Gamla Posten i Prag. Bästa pilsnern, i kannor, och bästa panerade osten. Doft av  brev fast det säkert är 75 år sedan något skickades därifrån. För att inte tala om  huvudpostkontoret i Dublin. Det byggde man upp redan 1916 igen. Sen engelsmännen skjutit sönder det. Och har sen fortsatt bedriva post, som om inget  hänt.
För det femte hoppas jag närbutiken snart ska bli ombud för Systemet och SJ också.