Stanley Meatmarket är en stor tegelbyggnad i ett av Liverpools mindre fashionabla områden. Byggnaden uppfördes på 1930-talet och har sedan dess tagit emot kött, i både levande och fryst form, från hela världen.

[Ur nummer: 02/2003] Länge var Stanley Meatmarket Europas största och mest moderna. Här fick tusentals personer gå till jobbet varje morgon, slaktade och styckade djur som transporterats med båt eller tåg till Liverpools myllrande hamn.
Fram till 1970-talet fyllde Stanley Meatmarket en stor plats i Liverpool. Delvis för att den var en så stor arbetsplats, men också för att området runtomkring frodades. På gatan utanför Stanley Meatmarket öppnades den ena puben efter den andra. Arbetarnas törst måste ju släckas.
Idag känns glansdagarna avlägsna. Särskilt när verkligheten gör sig påmind.
– Det är begravningar varje dag, säger Keith Clark som har jobbat på Stanley Meatmarket i 36 år. I eftermiddag ska han på ännu en kollegas begravning och häromveckan begravdes en annan. Keith konstaterar att han är i den perioden av sitt liv då det är vanligare med begravningar än bröllop. Han fyller snart 60 år och har inte jobbat på Stanley Meatmarket sedan 1994 då han fick sparken.

Fick sparken
Keith hade varit på två veckors semester och när han kom tillbaka hade hans chef lämnat ett brev där det stod att han var för sjuk för att jobba kvar. Efter flera år som fackligt aktiv kände Keith till sina rättigheter och ett halvår senare, efter en rättsprocess betald av facket, fick arbetsgivaren veta att han gjort fel. Men vinsten innebar inte att Keith kunde fortsätta jobba. Sedan många år tillbaka led han av svår ledgångsreumatism och om Keith inte fått sparken hade han säkerligen bara jobbat två eller tre år till, tills dess att kroppen inte orkade mer.
Keith lägger sina händer på kafébordets rutiga plastduk. Knogarna är svullna och  han säger att han ibland inte kan ta sig ur fåtöljen framför TV:n eftersom det gör så ont. Det är bara jag och Keith som sitter på kaféet precis intill Stanley Meatmarket.

Fullproppat med arbetare
Medan te-koppen värmer våra händer berättar Keith att kaféet förr brukade vara fullproppat med arbetare. Men det är inte bara antalet gäster som minskat med åren. Skillnaderna mellan då och nu är många.
Då var en av de viktigaste fackliga reglerna att arbetare under 18 år inte fick bära tunga köttstycken. I dag är den yngsta arbetaren 48 år. Då, när Keith fick sin första lön år 1958, fick han cirka 50 kronor i veckan. Idag är den genomsnittliga veckolönen 3400 kronor. Då var fackavgiften 70 öre i veckan. Idag är den 25 kronor per vecka. Då var 70 små köttföretag verksamma inom Stanley Meatmarket. Idag är bara 7 kvar.
Men det finns likheter också. Då som nu är alla styckare och bärare med i facket, Usdaw. Skillnaden är ”bara” att då var det tusentals anställda. Idag finns här bara 8 bärare och styckare. Och det gäller att komma ihåg att köttkonsumtionen i England är större idag än den var då.

Stormarknadernas intåg
Ökad konsumtion, minskad produktion. En ekvation som vid första anblick inte går ihop, men som faller på plats när Keith berättar om stormarknadernas intåg i folks liv. Före stormarknadernas storhetstid var det Stanley Meatmarkets uppgift att sälja kött till charkuterihandlare i Liverpool som sedan sålde köttet vidare till lokalbefolkningen. I samma takt som antalet stormarknader byggdes försvann en efter en av de små köttbutikerna.
Den negativa utvecklingen för Stanley Meatmarket började med att slakteriet lades ner 1973. Slakteriet hade inte råd att betala av en skuld till kommunen och bad om uppskov, men fick avslag och samma år revs slakteriet. Keith visar mig baksidan av Stanley Meatmarket där slakteriet en gång låg. Idag finns där ingenting. Bara inhägnader och en nedgången tegelbyggnad.
Med varje slaktare som förlorade sitt jobb blev det mindre att stycka. Hela produktionskedjan minskade och arbetarna blev allt färre. Antalet småföretag som drevs inom Stanley Meatmarket minskade successivt genom åren. Trots att arbetarna vann en seger efter en tredagarsstrejk 1981, 70 kronor istället för 35 kronor mer per vecka, blev inte situationen särskilt mycket bättre. Arbetarna på Stanley Meatmarket hade i början av 1980-talet en veckolön på cirka 1200 kronor. Fortfarande långt under snittlönen i England som då låg på omkring 1500 kronor.
Året efter röstade arbetarna ja till det enligt facket tvivelaktiga förslaget att minska arbetsveckan till 35 timmar, vilket i praktiken gjorde att övertiden föll bort.

Nya hygienlagar
Om 1980-talet var kärvt så blev det inte bättre på 1990-talet. EU stiftade nya lagar om hygien och samtliga arbetare på Stanley Meatmarket var tvungna att genomgå utbildning och prov för att få ett hygiencertifikat. Utan certifikat inget jobb.
– Utbildningen var ett hån mot arbetarna. Under fyra timmar talade de om att man skulle tvätta händerna efter att man hållit på med kött och hur man skulle stapla kött i kylskåpet. Efter det gjorde vi ett prov och sedan fick vi vårt certifikat. Keith fnyser:
– En fyraåring hade klarat av det provet.
De nya EU-reglerna och stormarknadernas expansion är enligt Keith de två största orsakerna till att Stanley Meatmarket ”har gått på knäna under en lång tid”. Annat var det under mitten av 1960-talet då Stanley Meatmarket tog emot kött från alla världens hörn och de skandinaviska länderna fullkomligen skrek efter slaktare och styckare. Keith minns speciellt den gång när han för första gången tog emot grisar från Finland och den finske chauffören vägrade att lasta av grisarna från vagnen.
– Han pratade inte engelska sa han och vi vägrade att lasta av grisarna eftersom det inte var vårt jobb. Vi var inte försäkrade för att gå upp på vagnen, minns Keith.
Efter ett tag kom agenten från företaget som hade kontakt med de finska leverantörerna och hela situationen löste sig – chefen fick helt enkelt lasta av grisarna själv.
– Men efteråt visade det sig att den finska chauffören pratade engelska.
Keith skrattar åt minnet.

Ont i knäna
Keith haltar när han går och han säger att vid det här laget har han rejält ont i knäet. I samma andetag berättar han om hur han och arbetskamraterna brukade spela fotboll på lunchen, om de inte gick till puben vill säga. Men idag blir det inte något fotbollsspelande för Keith. För att bedöva smärtan i sina svullna leder äter han sammanlagt 12 smärtstillande tabletter varje dag. Trots att ledgångsreumatismen är resultatet efter många års slit i kalla och fuktiga lokaler är inte Keith ett dugg bitter på sin forna arbetsplats. Tvärtom.
– Det var inte en enda morgon när jag inte ville gå till jobbet.

Skratt och skämt
Jag säger att jag inte tror på honom, men Keith försäkrar att så var det och för ett kort ögonblick förstår jag varför. Vi har kommit till den del av Stanley Meatmarket där Keith brukade jobba och hans före detta arbetskamrater hälsar honom med skratt och skämt. De håller på och tvättar rent knivar, skärbrädor och vagnar och de blir verkligen glada av att se Keith. De pratar och efter en stund är det dags för lunch. Keiths före detta kollegor tjatar på honom om att följa med till puben och ta en öl. Men Keith hinner inte. Han kan inte komma för sent till begravningen.
Efter ytterligare tjat och skämt säger Keith hej då till mig och sina kamrater. Han sätter sig i bilen och jag går till bussen. På väg till hållplatsen passerar jag flera igenbommade pubar och så när som på ett shoppingcenter en bit bort ser området ut att gå samma utveckling till mötes som Stanley Meatmarket. Den dystra sinnesstämningen håller i sig när en förbipasserande dam ger mig en broschyr i förhoppning om att jag vill gå med i hennes religiösa sekt. På broschyren står det Who will survive? Kanske är det bara ett fånigt sammanträffande, men jag kan inte låta bli att tänka på Stanley Meatmarket.