[Ur nummer: 06/2005] l Vi arbetare är egentligen ganska fantastiska eftersom vi kan genomgå förvandlingar från individer till kollektiv och pendla mellan dessa tillstånd utan att själv vara medvetna om det. När det gäller löner och löneförhandlingar så är vi individer och skall förhandla var och en för sig utan att förtryckas av den förskräckliga fackföreningen. Att vi som individer av egen fri vilja skulle ha slutit oss samman för att öka vår styrka gentemot arbetsgivarna är ju helt otänkbart. Så gör man bara inte.
Så kommer helt plötsligt förvandlingen, där vi blir ett slappt kollektiv. Vi söker inte arbete för att a-kassan är för generös. Vi överutnyttjar sjukförsäkringssystemet och fuskar så att hela samhället håller på att gå under. Nu är vi helt plötsligt inte individer utan ett kollektiv som bara utnyttjar samhällets välvilja.
Det enda som hjälper mot sådana hemskheter är ju kollektiv bestraffning i form av lägre ersättningsnivåer med mera, det vill säga ekonomisk aga. Det här sättet att debattera har blivit allt vanligare och det framställs som näst intill lagbundet och därför ofrånkomligt. Det är därför som det är så viktigt att vi tittar lite närmare på inte bara vad som sägs utan också vem som säger det. Personligen är jag helt övertygad om att det finns politiska motiv bakom det här sättet att debattera.