Folk borde gifta sig mer på sommaren så att man minns. I stället för att bli bortglömda i maj och september…

[Ur nummer: 07/2005] Så där ja, dags att lagra sommarminnen igen! Glömd är den vår när det inte fanns någon större anledning att plocka av sig vinterkläderna förrän efter nationaldagen. Åtminstone inte om man firade den i Göteborg. Då saknade man snarare vintervästen med något innanför där man satt huttrande i snögloppet och såg folk fjädra upp på fötter inför flaggor och fjällhöga nord, trots att det inte ens var landskamp. Fast jag såg, när de satt sig ner igen och man fick lite sikt, att fosterlandspubliken blev påtagligt gladare när manskören sjöng schlagerpotpurri med fjollklappar, än när den ekade om stolta flammor. Så det så! Bättre var det förr när flaggdagen var nåt man avverkade på en kvart på skolgården, om ens det. Manskörer kan man höra en annan dag, med eller utan flammor.

Men då var det ju redan sommar. Och allt är egentligen redan sagt om sommar så det finns inte ett ord kvar, utom om just denna som lär bli ungefär som de andra…

Ändå är det vad vi ägnar livet åt, sommarminnen. Det är det man snackar om, vid fikaborden även åren den aldrig kom. Vem har höstminnen? Minns man något så är det snöstormar i oktober eller så. Men gafflar redan ett par år efteråt om vilket år de egentligen inföll trots att spårvagnarna stod stilla i tre dar. För att inte tala om vårminnen. ”Vitsipporna var tidigare förra året?” Var dom? Än vilket år? Och vintrarna! Lucia 1967. Vigslarna 1983 och 1997, för att de var mina egna, annars en enda gråsvart gegga.
Så är det, de där fjuttiga tre årstiderna då man uträttar sånt som att tjäna ihop till brödfödan eller omstörta samhället, dem minns man knappt något från. Men somrarna! Starkölssommaren, en baggis! Be mig, eller inte, och jag kan rabbla butiksrockarna jag sydde till mina första sommarjobb. Ja, en var blå och gul… jag trodde turisterna skulle gilla den. Be mig absolut inte, för då rabblar jag varje misslyckat midsommarfirande sen första touperingen som föll ihop på väg till dansbanan. Daterar spyor och mygg i och utanför tälten på Koster och sorgliga kärlekshistorier precis överallt och snubblande barn i lersörjan nedanför Björngårdsvillan. Rätt tappra, dock, både barnen och nästan alla midsomrarna. Man vill ju så gärna! Och vare sig man vill eller ej så minns man. I alla fall jag.

Jag minns stugan, släkttristess med grälen pyrande i daggen, ensamma mörkrädda sorgeveckor och småbarnssnyft över fästingar och pissmyror. Jag kan ange åren, från 1959 ungefär, den där heta torra då till slut barren föll av träden.

Och jag minns bröllopen! Syrrans 1962 när jag bara satt barnvakt. Raj raj på bryggan 1972, jeans under långkjolen och kvartingen som kylde innerfickan 1977 i julisvinkylan på logdansen. Bara tre futtiga sommarbröllop! Folk borde gifta sig mer på sommaren så man minns. I stället för att bli bortglömda i maj och september för att man varken frös eller höll på att falla i sjön. Nu har jag varit på ett till. Ingen brud var inblandad alls utan bara pojkar men förrättaren envisades med att kalla dem brudpar och ingen kind var torr och champagnen blev utspädd i hällregnet. Vi blev sist på festen och stal fem kvarblivna paraplyer som vi sen glömde på efterfesten men jag minnas redan allt för det var ju sommar!

Nu minns jag också att vi inte fixat kattvakt fast utlandsresan närmar sig. Men just det glömmer jag nog till nästa år, som vanligt.