Det pinsammaste man kan göra är att plötsligt stå utanför och ropa i porttelefonen

I himlen ska jag ha ett stort kök. Himlen? Jag? Ja ja, någonstans hamnar man väl, det är inte så viktigt var, bara jag får ett stort kök dit folk vill komma och träffas.

[Ur nummer: 09/2005] Det är själva vitsen med det där himlaköket, att ha folk i det. Ungefär som barndomsköket i Uddevalla. Fast det är bra med diskbänk och varmvatten i stället för kallvattenkranen med brun vask som vi hade. Men kylskåpet var ok när vi äntligen fick det och spisen skulle duga till mina behov. För jag hade inte precis tänkt anstränga mig med maten. I himlen eller var det nu är finns det väl någon som fixar det? Sankte Per eller så.

För att folk lätt ska ta sig till mitt kök så det är bra om det ligger på första våningen i en stad. I himlen finns det inga externa köpcentra så folk är mitt i städerna och handlar om de behöver något. Men mest behöver de träffas, det behöver alla på jorden också fast de inte alltid begriper det. Och det ska de göra i mitt kök. Vi hade nyckeln i på utsidan så folk kunde se att vi var hemma och så gick de bara in. Särskilt på lördagar, då hade modern varit ute och köpt vetekrans med mycket mormors hosta och kaffet stod på i omgångar, och så kom de. Ibland hade någon med sig en kanel- eller mandelkrans, då blev bitarna fler och större.

Jag skulle nog ha lite mer sockerdricka åt barnen i kylen. I glasreturflaskor, det finns bara glasretur i himlen eller var det nu är. Vi hade mest mjölk. Te sen också. Efter generationsskiften när några dött och det var lika fullt ändå för det var ju lördag.
För resten behöver det inte vara i stan, folk kan gå till varandra i förorten också. Jag ska ha ett stort vardagsrum också, så man inte behöver trängas i köket alltid. Men utan dvd. Det var när TV:n kom som folk slutade prata när de kom hem till varandra så det är dumt att ha en tittgrej där det ska vara mycket folk för då tystnar de.
Sen slutade de gå till varandra. De skaffade egna tittgrejer och började gå på gym och sånt. Jag tror inte de slutar med att låsa sina dörrar inifrån här på jorden. Det är en klassfråga alltihop. Överklassen började stänga om sig och sen tog arbetarklassen efter. Jag anser inte att arbetarklassen är allmänt korkad, det var den som byggde landet och jag kommer från den. Men den är dum när den tar efter fel grejer som den sen har väldigt svårt att sluta med.

På jorden säger folk att man ska höra av sig ”när du kommer till stan”. Stan man bodde i förut eller så. De flesta menar ingenting. Det är en fras som vilken som helst ”hur var det på semestern?” Några menar lite mer och lämnar mobilnummer. Då menar de att man ska höra av sig I God Tid Innan så att det själva kan avgöra om de ska bjuda hem en eller ej. Eller ej är vanligast. ”Var och en har ju fullt upp med sitt”. En annan fras som faktiskt inte finns i himlen. Eller var det nu är.

Det pinsammaste man kan göra är att plötsligt stå utanför och ropa i porttelefonen när man kommit till stan. Dottern säger att det är nästan lika pinsamt att ringa från mobilen fem minuter bort, även på lördag förmiddag. Man ska vänta tills man blir bjuden. Annars är risken att man stör. I mitt himlakök vill jag bli mer störd än hittills på jorden.

Jodå det finns undantag. Familjen S har det rätt smått i sommarhuset. Få sovplatser och litet kök. Men det är fullt hela sommaren. Ibland känner de knappt nattgästerna. Men det räknas ändå inte, tycker jag. För då är det sommar och på landet. Sommar och på landet är nästan som i himlen, särskilt i Sverige och då gör man lite som man vill.
Det är just det. Att jag tror folk vill. Eller i alla fall ville. På jorden.