Snart har det gått tolv år sedan Margit Nielsen gick i pension. Motvilligt. För hon saknar fortfarande det dagliga rutinjobbet ihop med ”töserna” vid packbandet på dåvarande Mazetti/Fazers chokladfabrik i Malmö.

[Ur nummer: 04/2003] – I stort sett varje natt drömmer jag ännu om hur roligt det var att jobba. Det dagliga snacket med töserna, pralinernas ständiga parad på bandet, doften  av choklad…
Margit Nielsen var bara femton år fyllda när hon år 1942 började arbeta på Mazettis jättelika chokladfabrik mitt inne i Malmö. Med undantag av ett kort uppehåll för barnafödande i mitten av 40-talet arbetade hon sedan på samma arbetsplats fram till dess att hon gick i pension hösten år 1991.
Året därpå las fabriken, som då ägdes av Fazer, ned.
– Jag minns inte att jag en enda dag, under de där åren, då jag i ur och skur traskade till jobbet på morgonen, tänkte; Usch om det ändå vore kväll snart.
Nu sitter Margit och Arne, gubben hennes som hon har varit gift med sen 1947, åtta våningar upp i ett hyreshus i Nydala, en förort till Malmö. Tittar de ut, vid klart väder, genom vardagsrumsfönstret, ser de Öresundsbron några kilometer bort. Vid dimmigt ser de inte träden i parken nedanför huset.

Saknar dagliga rutiner
– Jag saknar de där dagliga rutinerna, som jag hade då jag jobbade: Väckarklockan som ringde, morgonens första kaffekopp, promenaden till jobbet, klicket i stämpelklockan, heja på arbetskamraterna,  prata, jobba, äta lunch, prata, jobba, stämpla ut, gå hem, handla, laga mat, se på teve…
Jo, jag håller med, det låter inte direkt som något att sakna, säger Margit.
– Men för mig ingav ”det dagliga”, att alltid veta vad jag skulle göra, en trygghetskänsla som jag kan sakna idag som pensionär. Nu kan jag vakna upp på morgonen och oroa mig över att jag inte har något vettigt att fylla dagen med.
När Margit sen berättar om sina första arbetsår på Mazetti, om en stenhård arbetsdisciplin – ”du skulle sitta på din plats och arbeta, punkt slut, något spring i lokalerna var det inte tal om” – och om en arbetsledning som uppenbarligen njöt av sin upphöjda position  – ”vi var tvungna att niga för Ada (arbetsledaren) både när vi kom på morgonen och när gick hem” –  så är det svårt att förstå det längtansfulla som då gör sig påmint i Margits blick.

Fick en örfil
Men för henne som kom från bondlandet och var uppväxt och fostrad i en  ”statarmiljö”, där till bristningsgränsen utarbetade föräldrar vid oenighet ofta gav barnen en örfil istället för en saklig motivering, var bara detta att få komma ut och arbeta en frihet i sig, menar Margit.
– Känslan! Man var så glad att man hade fått ett jobb. Och man skulle arbeta och göra rätt för sig. Det var livets mening. Det var inte mer med det. Och när man arbetade visste man hela tiden vad man skulle göra, från morgon till kväll.

Växte inombords
Även om Margit idag har svårt att sätta ord på vad som var så bra med det nästan 50 år långa dagliga knoget i Mazetti/Fazers chokladfabrik så har de efterföljande åren som pensionär fått henne att tydligt inse hur betydelsefullt arbetet verkligen var för henne som individ. Hur hon växte inombords från en från början ganska kuvad arbetarflicka till en vuxen självmedveten kvinna, som under en period även var vice ordförande i fackklubben på chokladfabriken.
– För mig var jobbet som en stärkande medicin. Det höll mig frisk. Därför tycker jag det är gräsligt när jag nu möter gamla arbetskamrater och de berättar om barn och barnbarn som går arbetslösa. Vad ska det bli av samhället framöver om folk inte har något arbete att gå till längre?  n