Samfood i Malmö har nyligen sparkat 90 av sina anställda. Milovan, Dan, Marika och Åke är fyra av dem som förlorat jobbet. Helt felaktigt, anser de och anklagar den egna fackklubben för att inte ha ställt upp och försvarat deras rättigheter fullt ut.

[Ur nummer: 04/2003] – Okay, om Milovan, Dan, Marika och jag stått på tur för att sluta, hade vi fått ta det. Det är inget mer med det. Men nu har vi blivit bortdribblade och bestulna på våra jobb, hävdar Åke Bergvall som har arbetat i ”charken” på Samfood i tio år.
Milovan heter Barjasic i efternamn, Dan heter Nilsson och Marika Monsen.
Klockan är kvart i fyra en onsdag eftermiddag. Tillsammans tar vi fem en snabbfika på Malmö Central. Mitt tåg till Stockholm går om trekvart.

Inte gått schysst till
Marika och Dan har redan fått sluta på Samfood. Milovan och Åke har två dagar kvar att arbeta. Sedan är alla fyra arbetslösa.
– Jag kan aldrig acceptera vad som har hänt. Det här har inte gått schysst till, säger Milovan med ett vredgat darr på rösten.
De har var och en arbetat i cirka tio år på Samfood. Och enligt ”turordningen” låg alla fyra på gränsen till att mista jobbet när företagsledningen skulle verkställa sin beslutade rationaliseringsplan och sparka 90 anställda.
– Men vi låg på rätt sida om gränsen om man ser tillverkningspersonalen som en helhet. Vi skulle få vara kvar, konstaterar Marika.
Men de förlorade jobbet ändå.
Arbetsledningen lät några ”nyckelpersoner” med betydligt kortare anställningstid gå före dem i anställningskön.

Vad är det för kompetens?
– Det är åtta, nio personer, som enligt turordningslistan skulle ha förlorat jobbet före oss, men som har fått behålla sina jobb. Och trots att vi har frågat flera gånger har vi inte fått reda på varför det är på det viset, säger Dan.
Det snackas om kompetens och nyckelpersoner, säger Åke.
– Men vilken kompetens det handlar om, och som inte vi besitter eller kan tillägna oss på en vecka eller så, är det ingen som vill svara på. Och vad är vi som inte är ”nyckelpersoner” i företaget? Lallande idioter?
Inte ens de egna fackliga företrädarna, som har varit med och förhandlat om uppsägningarna, har något vettigt svar att komma med när man frågar, anser de fyra runt kaffebordet.
– Dom vänder bara taggarna utåt och blir förbannade så fort man frågar. Man blir verkligen betraktad som en idiot bara för att man vill hävda sin rätt. Det är något skumt med hela den här historien, säger Marika.

Facket orkar inte
Efter att ha blivit bortdribblade, som de upplever det, i det första uppsägningsskedet trodde i varje fall både Milovan och Åke att de ändå skulle få behålla sina jobb, då två av dem som fick behålla sina jobb på deras avdelning, sa upp sig.
– Då var vi bergsäkra på att vi skulle få överta deras jobb, säger Milovan.
Men tji fick de. De jobben gick också deras näsa förbi.
–  Arbetsledningen på företaget har nu tagit lagen helt i egna händer. Och facket orkar inte, av någon anledning, stå emot och hävda vår rätt. Och det får vi och våra familjer lida för nu, konstaterar alla fyra.
Vi känner oss helt rättslösa i den här situationen, konstaterar Milovan.
– Vi har ju hela tiden förlitat oss på att facket ska stödja oss i just sådana här lägen. Alla har vi ju betalt in åtskilliga tiotusentals kronor i fackavgift under de här åren för att försäkra oss mot övergrepp från arbetsgivarnas sida. Men nu har vi inte facket med oss utan mot oss. Vad gör vi då? Ska vi bara hålla käft och lida?