[Ur nummer: 04/2003] I år har jag skrivit den här spalten i 20 år. 20 år, det är en alldeles förskräckligt lång tid. Barn, åtminstone flickor, hinner bli vuxna på den tiden. Hade jag ägnat mig mer åt avel och mindre åt att diskutera livsmedelskvalitet för 20 år sedan hade jag haft vuxna barn nu. Fast då hade å andra sidan barnen haft fel far så det är nog bra som det är.
Av alla de där kåserierna, är det påfallande många som handlar om tåg. Jag har förstås åkt mycket tåg under åren. Och inte åkt. Det är det jag skrivit om, att åka tåg och att inte göra det för att det saknas lok eller spår eller god vilja, kompetens eller sunt förnuft för att få alltihop att fungera. Då har jag skrivit om att vänta i Tillberga, Katrineholm och Herrljunga. Eller om att inte få något att äta och därför inget att dricka heller. Eller få något att dricka, en kopp kaffe, istället för att komma i tid till viktiga möten.

Det är inte värt ett kåseri till. Jag hade bestämt mig för det för länge sen. Att jag skrivit färdigt om allt som hade med tåg att göra, åtminstone SJs tåg. Passagerarna och deras mobiltelefoner också. Och personalen som ena året gått på kurs för att bli vänlig och nästa år omskolats till att bli otrevlig. Enligt devisen det går inte att vara trevlig på vilken servicenivå som helst. Vissa flygbolag kör enligt samma devis fast då kostar det 99 kronor. Till London. Fast biljetterna har jag inte skrivit om. Det ska jag inte göra nu heller för poängerna skulle bli obegripliga. Det går inte att förstå någonting som har med SJs biljettsystem att göra.
Nu har jag fått en anledning till att sluta skriva om tåg: Det är helt enkelt inget tåg jag brukar missa i Katrineholm. Man sa det på radion häromdagen från SJs informationsavdelning. ”X 2000 är inget tåg.” Nä, för all del. Jag har haft mina aningar. När vagnarna suttit fel, varit kopplade till ett ånglok och ankomsttiden inte haft något med tidtabellen att göra. Det är inget tåg, det är inget tåg…
X 2000 är ett koncept! sa man. Konceptbok stod det på min skrivbok i realskolan. Där fanns inte en enda rad om lok och vagnar. Bara en massa osammanhängande kladd som jag själv åstadkommit under lektionerna. Det stämmer bra med synonymordbokens förklaring på ordet koncept; ”Se Utkast”. Jag vågar inte berätta alla konstigheter som finns under ordet utkast. Men det är mycket. Dessäng till exempel. Det betyder vink. Passagerarna kan vinka med kuddflärparna till varandra medan de väntar på att värmesystemet ska lagas och det ingår fortfarande i konceptet. Tillsammans med herrarna i första klass som kollar på Bondfilmer i sina bärbara. Och smörgåsarna med rå fisk i samma klass och de hårda pizzorna i bistron. Eller det där meddelandet om att man ska kontakta personalen för information på engelska. Som om man inte begrep det ändå, att man måste göra sig förstådd.
Ordboken är rätt så tydlig. Ett koncept är inget som är färdigt. Det är möjligtvis en stomme. Det behöver inte ha rätt lok på rätt vagnar. Inte förrän det är klart. Och det framgår inte att det måste bli det. Det är inte värt att skriva om något som inte är något. Jag ska inte göra det, jag ska inte skriva mer om tåg. I alla fall inte SJs tåg.