Enligt brutalkoncept nummer ett – Gör inte en enda liten eftergift till de anställda – lägger Skogaholm ner sitt bageri i Stockholm – Stockholmsbagarn. Men ”bagarna” finner sig inte i det stillatigande. De protesterar högljutt och synligt, även utanför bagerifabriken.

[Ur nummer: 05/2003] Den fackliga klubbverksamheten på Stockholmsbagaren har aldrig varit ”rumsren” i den bemärkelsen att man underdånigt följt företagsledningens vett- och etikettregler och lojalt gömt undan alla interna tvister och dispyter mellan fack och företagsledning bak de bastanta väggar som omgärdar företagets verksamhet.
Fackklubben har i stället sett det som en väsentlig arbetsuppgift att informera så många som möjligt om hur ”verkligheten” gestaltar sig på deras arbetsplats: Hur man till exempel från företagsledningens sida ständigt pressar på det lokala facket för att till det yttersta kunna tänja på de spelregler, lagar och avtal, som reglerar förhållandena på arbetsplatsen. Hur man vill luckra upp anställningsförfarandet, hur man vill spela så fritt som möjligt med arbetstiderna och så vidare.

Stretat emot
Men klubben på Stockholmsbagarn har envetet stretat emot och vägrat bli ledningens svansviftande knähund. Istället har man morrat och gått till motangrepp och med stöd av innehållet i samma arbetsmarknadslagar och avtal benhårt krävt att spelreglerna skall följas fullt ut. Och när det sen har gällt att ta den fajten har de anställda på Stockholmsbagarn inte heller väjt för att ta till strejkvapnet som en sista desperat åtgärd.
Det gjorde man bland annat år 1995.
Då hade företagsledningen ”en plan”. Man skulle säga upp 56 anställda och samtidigt riva upp ett antal lokala avtal som tidigare förhandlats fram mellan klubben och företaget. Om inte fackklubben accepterade ”planen” hotade Skogaholmsledningen med att lägga ner hela Stockholmsbagarn. 

Lät sig inte skrämmas
Ingen ”bagare” lät sig skrämmas av det hotet. Istället strejkade man ”vilt” en dag. Och det resulterade i att ingen blev uppsagd, de lokala avtalen fick leva vidare och produktionen las inte ner. Däremot dömde Arbetsdomstolen, i ett senare skede, de strejkande för otillåten stridsåtgärd till ett skadestånd på totalt 148 800 kronor.
Pengar till att betala skadeståndet med lyckades en ”solidaritetskommitté skramla ihop bland annat via inkomna bidrag från andra arbetsplatser och genom att själva panta tomburkar och anordna loppmarknader.
Då den fackliga verksamheten på ”Bagarn” i mångt och mycket har kommit att personifieras av dess klubbordförande, Frances Tuuloskorpis, näst intill heroiska engagemang – där hon förutom ”vanligt  fackligt grovarbete” även håller en proffsigt designad hemsida – ”Livsklubbens” -ständigt uppdaterad på nätet samt oförtrutet var 14:e dag håller samtliga klubbens medlemmar välinformerade via ett skriftligt fabricerat medlemsblad – ”Livstecknet” – har företagsledningens försök att avväpna det fackliga motståndet även haft sin udd riktad direkt mot Frances personligen.

Säga upp Frances
Redan år 1988 hotade företagsledningen med att säga upp Frances. Som skäl därtill angav man ”obstruktion” -”hon har  bedrivit  facklig verksamhet som utgör en direkt störning  med tanke på hur det fackliga samarbetet tidigare bedrivits på Stockholmsbagarn eller inom Skogaholmskoncernen i övrigt”.
Men då härsknade genast alla hennes arbetskamrater till – ”Ni vill sparka vår arbetskamrat därför att hon med kraft och tålamod har ställt upp för arbetskamrater och vågar säga vad andra tänker….” –  och hotade med att olovligen strejka om inte ledningen genast, inom fyra dagar, tog tillbaka sin uppsägning av Frances.
Inför det bestämda och kompakta hotet vek sig ledningen. Frances fick vara kvar.
Men krypskyttet från företagsledningens sida mot både fackklubben och Frances har hela tiden fortgått. Och nu tycks den sista striden stå för dörren.
Skogaholmsledningen har beslutat sig för att lägga ner Stockholmsbagarn en gång för alla. Och det gör man på ett mycket osympatiskt sätt. Man lägger ner ”Bagarn” samtidigt som man köper upp det ”andra” storbageriet i Stockholm, Schulstads (San Remo), och dit kommer troligen en stor del av den bageriverksamhet som idag bedrivs i ”Bagarns” nuvarande lokaler att förflyttas. Men de anställda på Bagarn får inte följa med över till Schulstadsbageriet.

Riva upp beslutet
Fackklubben protesterar givetvis:
Dels mot själva nedläggningsbeslutet: Vi vill fortsätta baka! Vi vill att nedläggningsbeslutet rivs upp eller att vi erbjuds lediga jobb på Schulstadsbageriet.
Dels mot de nedläggningsförhandlingar som hittills varit: Vi protesterar mot att Skogaholms drivit nedläggningsförhandlingarna på ett sätt som vi bara kan tolka som hämnd för att de inte fått oss på knä.
Till det som fackklubben räknar som ”hämnd” är bland annat uteblivna avgångsvederlag: Inte ens de äldsta anställda, många på Bagarn har arbetat där i 25 år, ja ända upp till 42 år, erbjuds något avgångsvederlag!
I sin protestaktion, som sammantaget benämns som ”Ugnskramarna protesterar!”, har de anställda bland annat annonserat i dagspressen efter ny(a) arbetsgivare som vill ta över produktionen.
Några intressanta intressenter har hört av sig.
Man har även låtit trycka upp texten ”Bröd och solidaritet” på svarta t-shirts som man säljer till hugade spekulanter.

Helhjärtat stöd
I regn och rusk, onsdagen den 9 april, genomförde fackklubben även ett protestmöte utanför Stockholmsbagarns lokaler (se bilderna). Vid det mötet deltog förutom en hel del pressfolk även fackklubbsrepresentanter från yrkesgrupper utanför Livs organisationsområde, som till exempel bussförare, postanställda och bilarbetare. Fackklubbar som helhjärtat stöder ”ugnskramarnas” kamp.
– Vi protesterar inte för att vi tror att vi är de enda arbetarkollektiv som blivit utsatta för utpressning – Acceptera försämringar eller vi lägger ner! – säger Frances Tuuloskorpi. Tvärtom, sånt har många råkat ut för och fler lär det bli. Just därför ska vi protestera!
Det är hög tid nu att sluta gnälla i undanskymda hörn och må dåligt utan att göra motstånd, menar Frances.
– Hela samhället håller på att förändras till det sämre på grund av alla nedskärningar och försämringar som sker ute på arbetsplatserna.
Det kan vi ju inte bara stillatigande acceptera!