[Ur nummer: 05/2003] Eftersom vårluften äntligen börjar bli ljum tyckte jag det var dags att ta upp ett av mina käraste kåseriämnen. Tänkte presentera min senaste undersökning som visar att herrar har 26 gångbara år. Minst. Medan kvinnor bara har fem. Högst. Baserat på att de slår sig ned med fast jobb, bostad och partner vid 29 och får barn vid 31. Kvinnor alltså. Herrars gångbarhet har som bekant mycket lite med födslar att göra.
Kvinnornas fem år infaller mellan 38 och 43. De anses vara som vackrast då också. (Finns ingen liknande uppgift om herrar.)  Sen börjar de sorteras bort eller aldrig in. Det gäller både anställningar och listor till folkvalda församlingar. Själv fick jag barn  vid 38 så man kan ju gissa själv när mina gångbara år inföll. Shit.
Gångbara och gångbara för resten. Jag har träffat en del herrar som närmar sig den övre medianlinjen i min undersökning. Och hur kul är det? En del spelar visserligen fortfarande rock i svettiga svarta polotröjor medan andra har växt fast i sina slipsknutna 65 procent polyester bakom skrivbordet. Men det är ingen större skillnad. Förutom att de senare har större chanser i tävlingen ”hur inskränkt kan en vuxen normalbegåvad man bli av bara rent maktbegär?” Men svetten luktar lika och det är  ungefär samma slafs ovanför livremmen, för att inte tala om nedanför, och samma snörvlande snarkningar.

Men det blev för negativt. Gnällkärring! Precis vad man kunde vänta sig efter 20 år. Skulle de säga, mina gamla antagonister. Några förbundsombudsmän.  Kollegan Stefan i Upplands Väsby, alltid lika gångbar. Jag var med och köpte hans första grå överrock. Likadan som en lokalombudsman jag kände. Det gick knappt att se skillnad sen. På dem och en säck potatis, eller två.
Så jag ska visa att jag kan vara positiv! Jag älskar ju herrar! Förutsatt att de är unga, 28 är en förtjusande ålder. Allra bäst är om de är bögar. Så man slipper sörja sina sumpade chanser. Den nya bögkulturen är det bästa som hänt sen man sålde starköl i mjölkaffären den sommaren jag var 17! Med skillnaden att jag slipper bakfyllan. Den sprider musik, glädje och värme som smittar av sig. Och tänk att gamle Bert Karlsson skulle bli en av främjarna för just den kulturen. Genom att lyfta fram några av de där läckra grabbarna åt oss. Ställa upp dem på estrader, låta dem sjunga på Scandinavium, Globen och Sundets Pärla. Göra TV-program med dem. Fame Factory; Stefan, där kan man få se grabbar från både Upplands Väsby och Värmlands urskogar av helt annan sort än hopknutna potatissäckar! Vackra att se på, för all del, men framförallt annorlunda. Jag påstår inte att de är smartare, bögarna, det är precis som med lantisarna, det finns undantag. Men de har tänkt!  Och tar konsekvenserna av det genom att uppföra sig som nästan helt vanliga människor. Prata om känsliga saker, gråta en skvätt, hålla folk i handen till tröst och prata en stund till. Det kallar jag för riktigt läckert! Jag radar upp mina flickor framför TV-apparaten och tar med dem till arenorna och visar dem härligheten. Där flickor, säger jag, där har ni riktigt häftiga manliga förebilder!

Men jag är lite orolig för min gamle vän Sune. Han har aldrig ägt en grå överrock i hela sitt liv, inte ens med bollfrans. Men han har skaffat sig en grå jackogoja. Den pratar oavbrutet och högt. Bra sällskap, säger han. Jag tycker det är oroande. Om de där läckra småbögarna såsmåningom blir sittande ensamma och ogångbara med gamla grå gojor. Det är bättre de skaffar barn. Många. Det är bra för både herrarna, världen och framförallt barnen. För resten kan de ha gojor också.