[Ur nummer: 06/2003] Tänkte bara så här i all anspråkslöshet avliva en myt: Pensionärer äter inte alls kattmat. Möjligtvis de där små askarna som ser ut som pastej. Men då kan de i så fall lika gärna köpa lantpaté i delikatessdisken. Inte för att de alltid lagar så gott själva. Jag minns min mormors köttbullar som hon stekte en gång i veckan och satte i skafferiet. Det var kallare skafferier och starkare magar på den tiden. Och jag minns min svärmors julmiddagar. De tappade båda med åren omdömet. Om svärmodern någonsin haft något är osäkert men mormodern hade varit en matmamma. Sen tömde hon både salt- och pepparkaret i färsen och blandade inte om. Svärmodern serverade rinnig äggröra till dåligt inlagd sill. Ingetdera var särskilt ätbart.
Men godare än kattmat! Särskilt bitar i gelé. Gelé som blir rinnig om burken förvaras öppen i rumstemperatur. Jag vet eftersom vår närmaste lågprisbutik är tänkt för kunder som är 2.03 långa och det alltså för oss andra inte går att se om kattmatsburkarna på näst översta hyllan är öppnade. Å andra sidan förutsätter man att de inte är det. När man äntligen på tå lyckats peta till en med ena handen för att fånga den i luften med den andra så tror man inte att man ska få smält gelé över sig. Men det fick man. Just den dagen man tvingats gå till den där förbannade affären för att den är en krona billigare och den 20:e inte inföll den 16:e den här månaden heller.

Jag vet inte hur många cl vätska det finns i en kattmatsburk. Jag vill inte veta. Men jag vet att den räcker till att rinna längs hela armen, innanför jackan, ända in i armhålan och vidare neråt. Den räcker till att skvätta över håret, sippra nedför pannan och lämna ifrån sig ett skikt över glasögonen innan den fortsätter till sitt mål; min idiotiskt gapande mun. En gammal pojkvän gjorde slut för det. Att jag såg så fruktansvärt dum ut med min stora glappkäft. Han skulle sett mig nu. Med upplöst gelé rinnande i mungiporna. Dottern, den yngre och något snällare, såg.  Hon skrek av skratt och tog emot avslitna plagg och glasögon medan jag spottade i halsduken.
För kladdet var inte det värsta. Både jag och kläder var någorlunda tvättbara. Men smaken satt där den satt. Den sög sig liksom in på djupet av smaklökarna. Smaken av gamla kroppsvätskor. Fadd och salt. Som inte blev bättre av att dottern frustade att det var just vad det var i burken. Gamla kroppsvätskor. Kokta visserligen, men ändå.
Den tomögda gymnasisten i kassan stirrade dumt framför sig. När jag förklarade mina immiga glasögon och stripiga hår undrade hon om det var torrfoder. Då trodde jag dottern skulle ramla omkull av skratt, som hon gjorde när hon var liten. Men jag log inte. Inte ens när kassörskan frågade var jag hade gjort av burken. Jag vet inte om hon ville att jag skulle betala den. Eller om hon skulle ha den till kvällsmat själv. Jag hade nämligen handlat klart.
Och nu vet jag att det inte är värt en stackars krona, inte ens den 16 maj, att få veta vad kattmat smakar. Och jag vet att pensionärer inte alls äter kattmat. Det går nämligen inte. Åtminstone inte den i gelé. Med kött.