[Ur nummer: 06/2003] På debattsidan i förra numret av tidningen utlovade vi ett svar från förbundsledningen till signaturen Lsons fundering kring handläggningen av de penninglån som vissa medlemmar fick från förbundet i samband med att de blev tvångspermitterade från Swedish Meats och Samfood för drygt två år sedan.
Här följer det utlovade svaret:

Hej Lson!
Under våren 2001 genomförde Swedish Meats och Samfood permitteringar på grund av att Statens jordbruksverk utfärdat transportrestriktioner med anledning av utbrott av mul- och klövsjuka i Europa. Detta fick till följd att Swedish Meats och Samfood beslutade att permittera arbetstagare vid sina anläggningar. Totalt drabbades uppskattningsvis 400 arbetstagare vid dessa anläggningar. Värst drabbades emellertid de arbetstagare som arbetade vid Samfoods anläggning i Västerås där sammantaget 28 personer permitterades under en tidsperiod av sammanlagt 19 dagar.  Alla var dock inte permitterade under hela perioden utan antalet permitteringsdagar varierade.  Anläggningen i Västerås är numera som bekant avvecklad.
I det uppkomna skedet beslutade vår lokalavdelning i Uppsala att bevilja ett lån till de arbetstagare som drabbades hårdast av företagets beslut att innehålla lön för permitteringsdagarna. Lånet motsvarade inte den förlorade arbetsförtjänsten utan var avsett för att medlemmarna skulle kunna klara sitt uppehälle då man inte erhöll någon inkomst för perioden. Samtidigt skrevs förbindelser med låntagarna om att återbetalning skulle ske då tvisten slutligen hade lösts.
Då tvisten inte kunde lösas varken i lokala eller centrala förhandlingar så gick den vidare till arbetsdomstolen för slutligt avgörande. Eftersom tvisten var ganska komplicerad med många olika aktörer inblandade gjorde detta att tiden rann iväg. Först två år senare, den 26 februari 2003, kom arbetsdomstolens dom. Domen, som inte var enhällig, gick på arbetsgivarnas linje som menade att man inte var skyldig att utbetala permitteringslön för den tiden. I och med detta fick samtliga arbetstagare som var permitterade vidkännas en inkomstförlust, även de som hade erhållit ett lån.
Av förklarliga skäl oroades givetvis de arbetstagare som tagit ett lån på avdelningen för att man nu skulle behöva återbetala detsamma och därmed hamna i samma situation som två år tidigare. Förbundsstyrelsen beslutade då, eftersom det förflutit så lång tid, att inte försätta medlemmarna i denna situation utan valde att avskriva lånen och därmed inte kräva återbetalning.
Beslutet att inte kräva återbetalning av lånen är knappast självklart så som du uttrycker det men däremot mänskligt. Ett mänskligt förfarande som vissa arbetsgivare dessvärre inte har uppvisat. Den akut uppkomna situationen för ett antal medlemmar vid permitteringstillfället mildrades genom att fackföreningen ställde upp vid tillfället. Detta kan väl knappast verka orättvist.
Domen i arbetsdomstolen innebär däremot orättvisa eftersom arbetsgivaren förfogar över möjligheten att permittera, omfattningen av permitteringen och samtidigt ”välja” om han vill betala permitteringslön eller inte.
Vi borde snarare rikta vår frustration mot de arbetsgivare som valt att agera på ett sätt som försätter sina arbetstagare i sådana här situationer utan att ta ett uns av ansvar. Vi får nu ta oss en rejäl funderare på hur vi ska kunna gå vidare för att inte samma sak ska kunna hända igen och vi kommer inte att ge oss förrän en ändring kommit till stånd.

Gerald Lindberg,
Livs 3:e ordförande