Avtalsförhandlingarna närmar sig med stormsteg.
På tre avtalskonferenser i början av oktober ska representanter från klubbar och avdelningar diskutera vilka frågor som ska prioriteras.

[Ur nummer: 10/2003] Tjänstemännens löner drar iväg. Gapet ökar. 2002 tjänade en tjänsteman inom livsmedelsindustrin i genomsnitt 7 900 kronor mer än en arbetare.
Detta enligt SCB:s officiella statistik. Att jämföra löner är en konst i den högre skolan. LO:s ekonomer gör det. I skriften ”Vinnare och förlorare i lönekampen” framgår att det främst är de högutbildade tjänstemännen, direktörer och chefer, som vunnit lönekampen. Deras höga löner har blivit ännu högre. Det är LO-kvinnorna som är de största förlorarna. Även LO-männen är förlorare, men de tjänar ändå lite mer än kvinnorna.
Arbetare inom livsmedelsindustrin hamnar sjua från botten i LO:s jämförelse av 22 branscher. Längst ner befinner sig arbetare anställda inom kommun.
Livsmedelsindustrins tjänstemän hamnade däremot på niondeplats från toppen.

Säger inget
Gerald Lindberg, Livs tredje ordförande och avtalsansvarig, vill inte kommentera LO:s siffror eller de SCB tagit fram åt mål&medel. 
Facken inom industrin ska komma med egen statistik över löneutvecklingen, och då ska tjänstemännen i Sif och CF också vara med. Rapporten ska visa på skillnader och anledningen till dem.
-Vi har kommit överens om att inte uttala oss förrän den rapporten har kommit, säger han. Och när den kommer ska vi kommentera den gemensamt, alla sju förbunden, på en presskonferens.
Problemet är bara att FI:s rapport kommer den 15 oktober och det är en hel vecka efter att Livs har avslutat sina tre avtalskonferenser.
Gerald Lindberg står ändå fast vid att han inte vill säga något om löneutvecklingen, mer än det rent allmänna: att tjänstemännen, som har individuella löner, kan få bättre utdelning när de har marknadens vind i ryggen.
Och det har de uppenbarligen haft.

Livs har inte egen statistik
Livs har ingen egen statistik över löneutvecklingen och det är ett stort problem, men inte ett nytt, det var samma sak förra avtalsrörelsen. Här måste något göras, menar Gerald Lindberg.
-Vår lönestatistik är oss inte till någon hjälp, den är fruktansvärt dålig. Vi kan inte lita på den. Det är för stora svängningar.
Det är arbetsgivarna, Li, som har hand om statistiken och antingen skärper sig arbetsgivarna eller också måste Livs ta över den själv, konstaterar han. Metall har gjort det, de har byggt upp egen statistik.
Det har kommit ett 15-tal motioner till Livs avtalsrörelse. Det är inte mycket. Vad det beror på är svårt att säga, menar Lindberg, men en förklaring kan vara att avtalskonferenserna fungerar som ett forum för medlemmarna att föra fram synpunkter och krav.
– En stor fråga är arbetstiderna, säger han. Ska vi gå vidare med arbetstidsförkortningen som vi drev ihop med Facken inom industrin i förra avtalsrörelsen? 2004 ger avtalet oss sammanlagt 36 timmars ledighet.

Lägsta lönerna måste höjas
Andra viktiga frågor är behovet av ett arbetsmiljöavtal, makten över ledigheten – vem ska ha den? – och en höjning av avtalens lägsta löner.
-Jag tycker att det är mycket viktigt att man ska kunna leva på sin lön, det måste finnas en propp. En dag säger arbetsgivaren upp det lokala löneavtalet och då trillar man ner på lägsta lön enligt riksavtalet.
Att höja avtalens lägsta löner innebär heller inte någon stor kostnad för arbetsgivaren eftersom det i princip inte borde vara några som jobbar på dem. De ska fungera som en garanti.
Han betonar styrkan som samarbetet med Facken inom industrin ger.
– Den fråga som vi enas om att driva kommer att få ett enormt genomslag i avtalsrörelsen, konstaterar Gerald Lindberg. Vi blir sju förbund som tillsammans kan påverka. Senast var det arbetstidsförkortningen vi drev.