[Ur nummer: 10/2003] Eftersom alla andra som haft möjlighet har gjort det, så är det inte mer än rätt att jag också får. Skriva något om Anna Lindh. Inte för att jag kände henne, men vi träffades två gånger och jag minns dem ljusare än många andra möten i livet.
Första gången var hon ny miljöminister. Hon var blöt om fötterna för hon hade varit ute i snöblasket, så hon lät sig intervjuas i strumplästen. Det var en liten skettidning jag skrev för men fick ändå sitta i hennes tjänsterum i över en timma och äta pepparkakor. Mellan tuggorna hann vi igenom i stort sett alla aktuella miljöfrågor. Suckade lite samstämt om den där bron som nog trots allt skulle byggas och pratade optimistiskt om avfallshantering. Det gjorde alla då. Anna lovade att hon skulle kämpa stenhårt för att få Systemet att behålla returglasen. Det gjorde hon säkert också. Sen började vi prata blöjor. Småbarnsföräldrar hamnar där, i skiten, förr eller senare. Vi använde samma blöjmärke. Men jag lovade att inte skriva vilket. Kanske fanns det risk att det transnationella företaget skulle höra av sig och erbjuda reklamkontrakt. Den ville jag inte utsätta oss för.

En kort tid senare var jag pratledare på en konferens. En grå söndagsmorgon skulle jag skojfriskt hälsa första gästen välkommen. En av de där folkkära grabbarna, kända från media för att de uppträtt i andra medier.
Vad jag sa som fick honom att knyta an till just Anna Lindh har jag förträngt. Men han berättade att han varit hemma hos henne. Och kollat i hennes badrum, bara av en slump, när han blev pissnödig.
Och hittat ett paket pappersblöjor! Transnationella engångsblöjor hos en miljöminister!
Den kände kåsören visste inte till sig av indignation och han fick med sig publiken i ett hånflabb. Åt att en mertidsarbetande småbarnsmamma med en lika tidsträngd make inte ägnade sin fritid åt det ur miljösynpunkt tvivelaktiga projektet att sticka ullbyxor och byka tygblöjor.

Jag vet hur det stavas, det där flabbet. Förutom ”korkat”. Det stavas politikerförakt, sosseförakt. Och det har visat sig livsfarligt. Flabbet från alla förvärvsarbetande mödrar i publiken stavas dessutom underdånighet för kändisar. Det är gravt fördummande.

Andra gången var på en middag. EU och miljö. Gästande européer. Stora herrar i ännu större kostymer, skrädderiet är inte alltid så lysande där i gemenskapen. Min plats var undanskymd, bredvid tolkarna längst ned. De var trevliga. Vi norpade överblivna välkomstdrinkar. Anna satt förstås mitt i den mäktiga skocken. Jag tyckte lite synd om henne. Tonen till avecen var knappast mer civiliserad än i andra herrsällskap Men hon hanterade dem imponerande galant. Utan några större åtbörder. Men med ett rätt roligt skratt.
För det finns ju tre sorter av oss. Sådana som jag. Lättprovocerad av för mycket herrighet. Osmidig och plump. Karriärbefriad. Och så på andra flanken ja-sägarna. Som fjamsar med och ler på rätt ställe. De kan komma rätt långt. Tjejen närmast mig fick jobb i Bryssel, veckan efter. Och så finns det några få mitt emellan. Som lyckas hålla något slags styr på alltihop. En armlängds avstånd åt båda hållen så att säga. Blir respekterade, borstar av sig diskret när de blir trampade på, för det blir de, och går vidare.

Långt, om de har bestämt sig. Spiller inte energi på vare sig fjams eller blöjor.  Nu går hon inte längre, Anna, och det är alldeles förbannat åt helvete, nu har jag sagt det också. Och inget blir bättre av att det inte går särskilt många efter, i fotspåren.