[Ur nummer: 12/2003] Med det underliggande budskapet att den enskilde individen bör ta ett större ekonomiskt ansvar för sin egen trygghet går plötsligt statminister Persson ut och förordar en utredning av socialförsäkringarna.

Superborgerliga påfund, som förr av gedigna sossar betraktades som ill-villiga högerangrepp på vår generella välfärdspolitik, poppar plötsligt upp som seriöst tankegods i en social-
demokratisk statsministers hjärnvindlingar.

Varthän är den socialdemokratiska politiken på väg? Vad är det för kapitalistiskt virus som har drabbat partiets förtroendevalda företrädare på toppnivå?
Helt klart håller Sverige nu i rask takt på att bli mer ojämlikt. ”Europeriserat”   kallar en del det för när inkomstklyftorna vidgas, arbetslösheten ökar, småspararna kläms åt och arbetsgivarna allt oftare åsidosätter arbetsmarknadens lagar och avtal.
Från en traditionellt socialdemokratisk synvinkel ser vi nu hur ett allt ”sjukare samhälle” tar form, där de rika och inflytelserika tillåts roffa år sig allt mer på de resurssvagas bekostnad.

Från fackligt håll visar vi i detta läge en tålmodighet och underdånighet som gränsar till enfaldighet. Vi fortsätter att agera ansvarsfullt och schysst medan de slimmade, sliskiga och mutbara typerna hånflinar bakom knuten åt oss.

Vi tar vårt ”samhällsansvar” och känner oss hycklande goda i anden
medan vi lägger fram lågmälda förhandlingskrav, som det inte finns en gnutta av kompromissmarginal i. Sen ältar vi vår besvikelse och våra
meningsskiljaktigheter inom lyckta dörrar och håller käft och sams utåt.
Och så mår vi som man vanligtvis mår instängd i en tryckkokare!

Det är inte längre läge för fler förnedrande kompromisser. Vår fackliga självkänsla står inte pall för fler nederlag. Vi måste få inhösta en riktig smaskig seger nu. Rakt av.
Och den segern förväntar vi ska komma i de stundande avtalsförhandlingarna.
Kraven som där läggs fram, från fackligt håll, finns det ingen kompromissmarginal på. Vi ska banne mig ha minst 560 kronor mer i månaden, vi ska ha en förkortning av arbetstiden, vi ska ha ett arbetsmiljöavtal som reglerar såväl bemanning i företagen som rätten till en oberoende och professionell företagshälsovård, vi ska ha en åtstramning av reglerna för arbetstidens förläggning och så vidare.

Och det kommer vi att få om vi håller ihop det fackliga ledet samtidigt som vi låter vår nu instängda frustration välla ut över såväl arbetsgivare som virussmittade sosseföreträdare.

Det är vår tur nu!