[Ur nummer: 11/2003] Vi är två medlemmar som med våra fackavgifter finansierar vårt kära gamla Livsmedelsarbetareförbund  och som tycker att ledningen definitivt bör ha  en bättre långsiktigt planering. När vi läste i mål&medel nr  10 om en framtida  centralisering av administrationen så började vi verkligen undra.
Hur man än vrider och vänder på det så kan aldrig allt administrativt flyttas uppåt. För det kommer att innebära att en ytterliggare arbetsbörda läggs på lokalombudsmannen, vilket i sin tur resulterar i en katastrof för den enskilde  medlemmen.
Om vi inte missminner oss hade vi ett EMU-val härförleden som verkligen poängterade att ”ju större det blir desto sämre blir det”.
Vi är många som förhoppningsvis har lång tid kvar att jobba inom livsmedelsindustrin. Det innebär att förbundet har ett stort ansvar gentemot vår överlevnad i arbetslivets djungel av lagar och paragrafer. Därutöver behöver vi också känna tryggheten i att kunna tillkalla vår ombudsman när vi är på väg att bli strypta av arbetsgivarens snaror.
Men blir arbetsbördan för stor för våra lokala ombudsmän och kvinnor riskerar förbundet att förlora både fackligt förtroendevalda och enskilda medlemmar. Kan förbundet leva utan sina medlemmar?
Tack för En Livslevande Fackförening, måtte den bara inte dö på  grund av tungroddhet.

Maria och Laila från ”Sillastan”