[Ur nummer: 11/2003] Utpräglade nattmänniskor behöver minst en timma mer per dygn än andra. Jag har vetat det länge, men det är först nyligen som jag har förstått vilka problem det skapar.
Mina började så snart min brådmogna barndom var över och jag började ana vad som skymtade där framme. Inte ljuset i tunneln, utan något grått, kompakt. ”Vuxenliv” stod det i ilsken svart neon mot allt det grå. Med förpliktigande underrubriker nedanför. Shit, det var inte alls dit jag velat. Det var ju till friheten, grabbsen och lönnkrogarna! Eller något sådant.
Så jag tvärnitade. Två gummisulor och ett jeansklätt arsle i backen. Fick sätta en blommig lapp sen över hålet där jag tog i asfalten. Modern var bland de första att upptäcka vad som hänt. Hon fnös som alla mödrar lärt sig på den där obligatoriska vuxenstudiecirkeln som jag skolkade från.
”På första träffen går vi igenom grunderna för skick, fason och falskhet inför mötet med dem du tror dig kunna dra nytta av. Den som börjar på A, det är du, bakar en god kaka.” Hon fnös alltså och sa på inandning ”du blir visst aldrig vuxen!” Det var ett fräckt antagande, för jag var ändå bara drygt tjugo. Men det var väl lappen på jeansen.

Sen har det fortsatt. Ska inte trötta med många exempel. Men ett som tog hårt är hon på en sedan länge nedlagd redaktion. 23, söt. Ute på banan. Gärna i knät på redaktionschefen. Hon spände ögonen i min svarta kjol just där den slutade i god tid innan knäna. Och fnyste! ”Vissa blir aldrig vuxna!” Jag hade den där kjolen i tio år till. Bara för att jävlas. Åkte hem i den från BB fast den fransade sig i kanten och modern sa… äsch det gör det samma.
Senast var det en av männen i mitt arbetsliv. Han drog liksom in luft genom näsan när han sa det. Ändå var det hans eget fel. Som förlagt en konferens till ett hotell med en jättestor badanläggning i trädgården. Och inte sett till bassängen var öppen nattetid.
Så vi tvingades klättra över staketet. Jag fick ha en stol till hjälp för jag hade en fånig tantkjol på mig. Det var mysigt med mån-skenet i vågskvalpet.

När vi kom upp hade några ortsbor använt vår stol och också tagit sig in. Var uppstudsiga. Så när vi smugit upp på rummen igen ringde vi polisen. Sa att det var störande med allt skrik i bassängen. Blåljusen blänkte nästan lika fint som månen i vattnet. Det var väldigt roligt. Nästa konferens förlades till Umeå. Som en hämnd.
Vem vill bada i Umeälven i maj? (Gissa!)
Men jag vet alltså numera orsaken. Vi hade helt enkelt behövt mer tid, mera liv, vi nattmänniskor. Alla de där timmarna vi fått för lite, varje vecka. Det måste bli ett decennium, minst, av dem. När jag prövar teorin på dottern, tittar hon så där outgrundligt på mig som vuxna brukar göra; hon har redan gått grundcirkeln. Tar inte ens fram kalkylatorn utan säger bara: ”Två år! Lilla mamma, om vi säger att du från 15 till 65 skulle behöva en timma till per dygn så blir det två år. Två extra år för att bli vuxen. När har du tänkt dig de ska infalla?”
– Mellan 65 och 67 förstås! Tror du jag är dum eller?

Dottern svar tänker jag inte alls avslöja. Man ska inte begära att bli förstådd av sina barn. Särskilt inte sedan de börjat bli vuxna.