Skulle företaget behandla djuren som det behandlar sin personal hade de fått slå igen för länge sedan.
Lars-Bertil Nilsson , fackordförande för slaktarna och styckarna på SQM i Kristianstad, sade det på Livs kongress i våras. Och han står fast sitt uttalande.

[Ur nummer: 02/2002] – Sådan är stämningen på slakteriet, säger han.
Han är klubbordförande för slaktarna och styckarna på Swedish Meats i Kristianstad och han är upprörd över hur arbetsmiljön ser ut och hur personalen behandlas. För fyra år sedan hade företagsledning och slaktarna olika uppfattningar om behovet av brynjeförkläden. Det slutade med att tre av de förtroendevalda, de som hade fört kamraternas talan, fick sparken. Sedan blev det tyst.
Medias uppmärksamhet riktas mot de skadade djuren, djur ställs mot människa och det är djuren det är synd om. Företagsledningen på Swedish Meats klär sig i svart och säger att det är hemskt. Den ska skicka personalen på utbildning och investera 33 miljoner i förbättrad djuromsorg.
Problemet är löst för tillfället, men någonstans på vägen blev det någon annan man skyllde på, nämligen slaktarna, de som gör jobbet.
Det är en känsla som förstärks av att medias uppmärksamhet ensidigt är riktad mot djuren. Människorna, de som jobbar på slakteriet, deras röster kommer bort, och framförallt den hierarki som råder, maktfördelningen.
Lars-Bertil började på slakteriet 1972. Det var ett bra jobb då. Den som började på slakteriet hade dragit en vinstlott sa man. Det var bara att ställa sig vid bandet och tjäna pengar. Man lärde sig efter hand.

Bättre status, högre lön
Också för Åke Fröjd som började ett decennium senare var det så. Han hade inte heller någon utbildning utan lärde sig genom att gå bredvid. Bara att komma innanför slakteriets grindar innebar fem kronor mer i timmen jämfört med det jobb han hade tidigare. Det var också ett yrke med förhållandevis hög status.
För slaktarna och styckarna har alltid lönen haft stor betydelse. I styckningen är det ett individuellt ackordssystem. I slakten finns ett premiesystem som innebär att man, utöver en fast grundlön och ett kompetens-tillägg, får extra betalt, när bandet håller en hastighet som ger fler slaktade grisar i timmen än en i förväg bestämd norm. Lönesystemen är utformade så att både företaget och de anställda ska tjäna på att hålla ett högt tempo.
Båda tjänar på det, men bara den ene sliter ut sin kropp och förstör sin hälsa. Ingen klarar av att arbeta i slakten eller styckningen utan att skadas. Så har det varit i decennier och så är det fortfarande.
Åke Fröjd, som är 46 år tillhör de äldre i slakten. De flesta är unga. Medelåldern ligger runt 25-30 år.
Det är pengarna som styr. Vore det inte för pengarna skulle man inte jobba i slakten. Lönen är 120 kronor i timmen, 19 800 kronor i månaden.
Klubbordföranden, Lars-Bertil, säger att slaktarna tycker att det nuvarande lönesystemet med premiedel är bra, det är man överens med företaget om, men frågan är var normen ska sättas, det vill säga hur fort bandet ska gå.
– 1998 var frågan uppe om att sänka tempot på bandet för att förbättra trivseln i slakten, säger Lars-Bertil, men det var inte företaget berett att göra på grund av kostnads-
läget.

Spelas ut mot varandra
Det har inte blivit någon förändring. Bandet har fortfarande samma hastighet.
Sedan Swedish Meats bildades 1999 har koncernens anläggningar jämförts med var-andra och spelats ut mot varandra och den ena efter den andra har lagts ner och produktionen flyttats om. I dag slaktas 75 procent av alla grisar på två av koncernens slakterier, Skara och Kristianstad. Det är ständiga omstruktureringar och ständig kostnadsjakt.
Ändå är de danska anläggningarna fortfarande större och de anses vara mer effektiva. Det är här i denna kostnadsjakt som både djuromsorg och arbetsmiljö pressats tillbaka. Frågan är vad konsumenterna vill betala för och vad ägarna, bondekooperationen, vill satsa på.
1993-1995 drogs ett ambitiöst projekt igång. Man skulle som första företag i världen ta steget bort från det löpande bandet i slakten och Kristianstad var försöksanläggning. Det var ett samarbete mellan Livs och arbetsgivarna. Arbetslivsfonden bidrog med pengar. Då liksom nu uppmärksammade man de många arbetsskadorna och sjukskrivningarna och vad de kostade i mänskligt lidande och pengar för samhället. En rörlig plattform togs fram i slakten som gjorde det möjligt för en person att slakta en hel gris. ”Individuell slakt” kallades det. Det finns fortfarande en affisch på Livs klubbexpedition i Kristianstad. Tony Dahlström syns på den; han var lagbas och mycket engagerad i projektet. Han var en av dem som något år senare fick sparken, när han förde kamraternas talan.
Allt gick som smort med plattformen. Den blev färdigutvecklad och den fungerade och alla verkar vara ense om att den hade kunnat förändra mycket. Den hade kunnat ge slaktarna tillbaka en del av deras yrkesstolthet, ge möjlighet till helhet och att bestämma över sitt eget arbete. Men när projektet skulle förverkligas i full skala ansåg företaget att det var för dyrt. Det var i mitten på 90-talet och konkurrensen hade hårdnat och man ansåg inte att man hade råd med så omfattande investeringar. Lokalerna var gamla och behövde byggas om.

Bandet går utan stopp
Istället satsade företaget på investeringar som gjorde det möjligt att höja tempot på bandet. Man drog igång ett projekt som kallades VM 98, det är en förkortning för 98-procentig verkningsgrad. Det innebär att bandet ska gå hela tiden, inga stopp, inga vilopauser. En slaktare jobbar i en timme och sedan 15 minuters rast, en byter av, och så vilar man i pausrummet, bandet med grisar som ska slaktas snurrar hela tiden. På dessa 15 minuter ska man också hinna gå till matsalen och äta frukost. 30 minuter per dag stannar linjen för lunchrast.
Ackordskommittén 1998 utgjordes av Tony Dahlström, lagbas och fackligt kontaktombud, Ronny Åkerström, ledamot av klubbstyrelsen, Jörgen Lindh, ledamot av klubbstyrelsen och Åke Fröjd, skyddsombud.
De ansågs vara en stark ackordskommitté. Hastigheten på bandet var hög och det hade hänt en olycka med en person som fått en kniv i knät och efter det hade Yrkesinspektionen skrivit ett föreläggande om att alla skulle bära brynjeförkläde. Slaktarna kunde inte se poängen med det, eftersom de skär bort från sig och inte mot sig i slakten, dessutom är skyddsutrustningen tung, väger 1,2 kilo, och den var inte individuellt anpassad.

Avskedades på stående fot
En morgon, den 29 april, bestämde sig slaktarna enhälligt att låta bli att ta på sig förklädena. De var upprörda och det hade snackats mycket i pausrummet. Slaktchefen upptäckte det och stannande bandet. De fyra i ackordskommittén kallades in till honom för att förklara vad som hände. De blev tillsagda att uppmana sina arbetskamrater att ta på sig skyddsutrustningen och börja arbeta och de gjorde som de blev tillsagda, men arbetskamraterna ville ändå inte, det var alla eniga om. Då avskedades på stående fot tre av de fyra som blivit ombedda att föra de andras talan. Efter den maktdemonstrationen från företagets sida återupptog slaktarna arbetet.
Både Tony Dahlström och Ronny Åkerström är i dag, snart fyra år efteråt, besvikna över att arbetskamraterna inte ställde upp.
– I pausrummet var de så kaxiga, säger Ronny, men när det gällde tog de inte konsekvensen av sin uppfattning. Jag tycker inte att de skulle ha gått ut och jobbat efter att de hade fått besked om att vi var avskedade. Men folk är så rädda om sina arbeten. Man är så rädd att förlora sitt eget, precis som jag gjorde, man har hus och bil och lån att betala av, det kan jag förstå, men då ska man inte heller prata så mycket.
– Det handlar om att vi ska vara rädda om varandra och ställa upp för varandra. Gör vi inte det kan det inte bli någon förändring.
Han hade själv precis köpt ett nytt hus, när han blev sparkad.
Tony säger att han fick en rejäl tankeställare. Var och en tänkte i första hand på sig själv och sitt eget. Det förändrade hans syn på solidaritet. När arbetskamraterna fick reda på att de som hade fört deras talan blivit sparkade kunde de ha vägrat återgå till arbetet, det hade varit en vild strejk.
– Då tyckte jag att de skulle ha gjort det, säger han, men i dag är jag nog glad åt att det inte blev så, för då hade vi inte fått rätt i Arbetsdomstolen och inte fått något skadestånd.
Livs drev de tre avskedandena till Arbetsdomstolen och efter ett drygt år, den 19 maj 1999, fick man rätt. Uppsägningarna förklarades ogiltiga och företaget dömdes att betala böter och utebliven lön. Men jobben fick de tre ändå inte tillbaka.

Företaget betalade skadestånd
Företaget rättade sig inte efter domen utan sade istället upp dem – utan att ha något giltigt skäl – och betalade skadestånd.
Tony fick en miljon i skadestånd och Ronny fick 800 000, beloppet berodde på hur länge man varit anställd. I dag har Tony jobb som robotoperatör på en mekanisk verkstad. Ronny har utbildat sig till underskötare och jobbar med utvecklingsstörda.
Efter att de tre blivit avskedade dog den fackliga verksamheten i slakten. Det blev svårt att få några att ta på sig uppdrag.
– Det är först nu vi börjar återhämta oss, säger Lars-Bertil. Men det har varit jobbigt och vi har förlorat mycket kompetens.
De har åter fått en fungerande relation till arbetsgivaren, men brynjeförklädena är en död fråga, den vill ingen ta i. Och förklädena finns kvar och de har inte blivit individuellt anpassade.
Åke Fröjd som var med i ackordskommittén och som fick behålla jobbet, efter att han avsagt sig sitt uppdrag som skyddsombud, säger att han fortfarande tycker att förklädena är värdelösa.
– Jag kan inte se meningen med dem. Det blir ett så stort tryck på axlarna att de domnar bort. Efter en arbetsdag kan jag knappt röra armarna.
Men några klagomål för han eller de andra inte längre fram. Det vågar man inte.