Året 1951. Kvinnoklubbens sossefana fladdrar sturskt i motvinden. I ledet närmast bakom den och med ett ängsligt kniptag i mors kjolfåll rultar en liten skånepåg fram i 1-majtåget.

[Ur nummer: 03/2002] I dag är pågen betydligt mycket äldre, tyngre och kaxigare. Nu är han, vad många ser som sinnebilden för, en riktig fackpamp – Tommy Andersson är hans namn.
Farfar hans var fackklubbsordförande på Höganäsbolaget, mor var med och bildade fackklubben på Findus, far ritade motivet till Livs 55:ans fackföreningsfana. Med ett sådant påbrå var det liksom givet att Tommy, när han såg dagens ljus sommaren år 1945, skulle bli något inom det fackligt/politiska framöver. Och det blev han.
Tommy Andersson är ordförande i Livs  näst största fackklubb, den på Findus i Bjuv. Han är avdelningsordförande i Livs avd. 2 Helsingborg. Han är ledamot i Livs förbundsstyrelse. Han är arbetstagarnas valda representant i två bolagsstyrelser.

För segt i fullmäktige
– Under en valperiod satt jag även med som sosseledamot i kommunfullmäktige här i Bjuv. Men det var för segt och tråkigt. Det tog alldeles för lång tid från prat till konkret handling, för att passa mitt kynne, säger Tommy och avslöjar därmed lite av sitt sätt att vara: Prata mindre och gör mer!
Den som enbart tagit del av Andersson ”live”, allvarsamt och korthugget dundrande från en talarstol på en Livs-kongress eller något liknande, har troligen sin egen Tommybild klar för sig.
– Många upplever mig säkert som en stor stöddig skåning. Jag pratar nämligen ofta med volymknappen lite för mycket påskruvad och det hörs även tydligt från vilken del av Sverige jag kommer och det syns givetvis att jag är välvuxen.
Det höga röstläget trissas omedvetet upp på grund av en grav hörselskada, den skorrande skånskan är medfödd och välvuxenheten skyller han på sin omtänksamma mor.
– Jag var ensamt barn där hemma och centralfigur i familjen, det var jag som nästan alltid fick bestämma vilken mat vi skulle äta.
Och då blev det varken grönsaker eller fisk.
Pågen blev omhuldad och bortskämd helt enkelt och därmed lite bekväm till sin läggning, något som han delvis dras med än i denna dag. Han lagar till exempel aldrig mat där hemma, för det är han totalt oduglig på, påstår han, men det händer, inte så sällan, att han, efter maten, plockar in disken i diskmaskinen och om Hanne, hans danskfödda fru, ber enträget att han ska valsa runt ett varv med dammsugaren i lägenheten så gör han det.
– Ja, jag erkänner! Jag är lite bekväm av mig på många sätt. Jag sitter till exempel hellre hemma i fåtöljen och häckar, med sportsidorna uppslagna i tidningen, än jag går ut och promenerar. Och jag har förbaskat dåligt samvete för det, att jag inte orkar ta mig själv i kragen och börjar motionera lite.
Energin som han lagrar under fritiden förbrukar han istället under sin fackliga tid. Då ska det hända saker. Och helst ska det ske på studs.
– Jag är jävligt privilegierad. Just nu har jag det roligaste jobb man kan ha; Facklig förtroendeman på heltid. Ingen dag är den andra lik. Det händer nya saker hela tiden. Och ofta är det sånt som omdelbart måste tyckas till om och kräver ett blixtsnabbt beslut.

Litar på inre känslan
Och att ta ställning snabbt, har Tommy inga problem med.
– I det fallet är jag ingen slug taktiker, vilket jag däremot kan vara i renodlade förhandlingssituationer. Utan här förlitar jag mig på min erfarenhet och min inre känsla i första hand, vad jag tycker verkar rimligt och rätt.
Han har även lätt för att agera tvärsäkert efter ett sådant snabbt ställningstagande.
– Visst är det så, men ofta händer det att jag intar helt fel ståndpunkt också. Men jag lider inte av någon allvarlig prestigeångest och jag har ingen byråkratisk ådra, jag har inga problem med att ändra mig. Han påstår däremot att han har ”kort stubin” och många gånger har fått ta tillbaks vad han har vräkt ur sig verbalt i stridens hetta.
– Men det händer mer sällan nu för tiden. Jag var mer burdus och buffelaktig när jag var yngre. Jag är varsammare med orden nu.
Den enda gången, under vårt samtal, som det riktigt fräser till lite i Tommys korta stubin är när vi avhandlar ämnet: Dom tycks bara bli fler och fler, dom där som inte vill gå med i facket.
– Sånt folk klarar jag inte av att bemöta hövligt, inte på något vis. Folk som väljer att stå utanför facket men ändå är där och hackar och gnäller och inte ens drar sig för att ställa krav på det fackliga agerandet. Då blir jag tvärförbannad och tjurig.
Vid sådana aggressionsutbrott åker cigarettpaketet fram alldeles för många gånger och Tommys hjärta, som infarktade allvarligt år 1989, sänder då ut en liten varningssignal: Kola ner dig gubben lilla!
– Förr tog jag med mig kontroverserna och problemen hem, efter jobbet, och grävde ner mig i mina upprörda tankar. Men det gör jag inte längre. Jag har lärt mig att koppla bort allt sånt nu, när jag är ledig.
Höjdpunkten, hittills, i sitt fackliga arbete upplevde Tommy i maj månad är 1993. Då hade Livs efter en resultatlös central löneförhandling, i vilken Tommy medverkat aktivt som ledamot i konservarbetarnas förhandlingsdelegation, utlyst strejk på tre stora konservföretag. Ett av dem var Findus (som då hette Svenska Nestlé) i Bjuv.
– Då, när det riktigt brände till i knutarna, fick vi ett tydligt bevis på hur starkt facket i grund och botten är. Det var total enighet i medlemsledet under strejken. Under strejkdagarna höll vi tre stormöten i rad, i Folkets Hus i Bjuv, och merparten av våra 750 medlemmar var där varje gång.
Efter strejken, som ändade i en facklig triumf, visade sig Svenska Nestlés  företagsledning som en dålig förlorare. Företagsledningen framställde Tommy som en upprorsmakare och anstiftare av strejken. Man menade att hans agerande i Livs förhandlingsdelegation hade förhindrat en överenskommelse mellan parterna.
– Det var Livs förbundsstyrelse som tog beslutet om strejk. Och i den församlingen satt inte jag med då. Att jag sedan tillhörde dom i vår förhandlingsdelegation som då var minst benägna att kompromissa med arbetsgivarna kan jag hålla med om. Och det är jag enbart stolt över än i denna idag.

Kotletter och solsemester
För övrigt är Tommy i grunden en yrkesutbildad elektriker (s-märkt) och far till tre vuxna söner varav den yngste, Daniel, är fotbollsmålvakt på elitnivå (AIK). Av de LO-ordföranden, som verkat under Tommys fackligt aktiva tid, föredrar han Stig Malm framför alla andra. I valet mellan fläskkotlett eller fisk på mattallriken föredrar han utan tvekan kotletten. Valet mellan en semestervandring i fjällen eller en badsemester på Kanarieöarna är lika lätt.
– Att åka på solsemester med två, tre tjocka deckare, helst av Robert Ludlum, nedpackade i bagaget är bland det bästa jag vet.
Det händer faktiskt ibland, medger han till slut, att han ömt greppar Hannes, frugans, hand om hon någon gång lyckas lura ut honom på en promenad i det vindpinade skånska slättlandskapet. Och när han blir pensionsmässig, om si så där åtta, nio år, ska han skaffa sig en lydig hund.
Om man rotar efter Tommys ”dolda sidor” i hans närmsta omgivning blir han enbart kallad för ”en glad och god påg med varmt hjärta”. Men helt säkert finns det även de som hukar i buskarna en bit därifrån och tycker att han är en stor och stöddig skitstövel.
– Självklart är det så. Jag har helt klart trampat en hel del personer på tårna under årens lopp. Och jag tycker ju själv inte om allt och alla. Givetvis kan inte alla älska mig heller. Men vadå, det är ju helt naturligt att det är på det viset, att man har både vänner och ovänner här i livet.