[Ur nummer: 02/2002] Det är inte så roligt alltid att bo i en stad som ständigt lider av lillebrorskomplex. Speciellt om man inte är född där eller hyser några varmare  känslor för dess gator och torg. Själv önskar jag rätt ofta brista ut i ett hjärtligt ”Känn ingen sorg, för mig Göteborg” och dra. För resten begriper jag inte hur en stad som har fött Håkan Hellström kan ha några komplex. Men det finns ju förstås inget Skansen att visa upp honom på här och i Slottsskogen tar man bort allt kul. Pingvinerna ska flytta till Borås och vi ska få ett par kossor i stället för det är billigare.

Det är billigt Göteborg är känt för just nu. Inte bara skämten utan även matpriserna. Varenda göteborgare går omkring och skryter om att dom äter billigare än stockholmarna.

För all del, säger jag, det beror allt på hur man handlar. Häromdagen gjorde jag gemensam sak med en annan förälder till den närbelägna lågprisbutiken. Jag hade min gamla barn-kärra, han en töntig ryggsäck. Vi hade toppluvor båda två.
Vi har massor med barn och djur och hustru så vi behöver mycket chokladpulver och kattsand. Det är nästan gratis här, jämförelsevis.

Haha, sa vi. Stockholmarna får bara ett par koppar för vad en hel refillpack O’boy kostar här!
– För att inte tala om läsken! Jag ska ha hallonsoda och champis.

Dom var slut. Det fanns bara  syntetisk äppeldricka med kolsyra och citronsoda som färgar kring munnen. Och Ruschian. Så jag fick ta Cola och Sprite. Fast det var dyrare. På vägen mot pulverhyllan passerade jag de lätt ruttnande clementinerna. Tänkte att jag nog hinner upp till den lokala grönsaks-handeln. Det fanns inga stora O’boy heller. Hyllan var väldigt tom.
Det här börjar likna  Sovjet! sa den andre föräldern som är av besviken vänstersort.
– Snacka inte skit om den gamla plan-ekonomin. Det var visserligen tomt på hyllorna men det fanns något slags tanke bakom. Här finns bara oordning. Det är förnedrande, sa jag.
– Titta inte i kattsandshyllan. Du blir bara ledsen, sa han.

Sen ställde sig föräldern i kön medan jag plockade lite till. Jag fick strunta i juicen för rätt sort stod längst ned på pallen och gick inte att få loss. Men det fanns tysk corn flakes för nio och nittio.
Våra två råttor tycker dom är ok att vässa tänderna på, men inte mer. Så jag bestämde mig för dragerade jordnötter i stället.
Det fanns en bra sort förut och sen en sämre. Nu var det en tredje.
Utan märke, tillverkare, land. Bara några konstiga siffror och en priskod.
– Turkiska, föreslog föräldern. Jag fattar inte varför dom inte skriver ut det? Vem har något emot turkiska jordnötter? Odlas dom av barnarbetare? Är dom särskilt besprutade?

Vi gick vidare sen, till grönsaksbutiken och den Stora Livsmedelskedjan med både egna och andras märken. Det fanns allting på hyllorna. Juice av alla sorter för tre spänn mer per litern.

– Inte Sovjet. Bara fattigt och rikt. Underklass och överklass. Tomma hyllor och billig skit till dom fattiga. Överflöd och god kvalitet till dom som har råd. Död åt kapitalismen! sa vi och hötte lite valhänt med nävarna innan vi lastade på oss våra nu rätt så stockholmska matkassar.