…min utstyrsel såg ut som en riktigt tantig sommarsvid på en kusin från landet…

Jag har ändrat vanor. I stället för att ögna nyhetssidor på datorn, när jag borde jobba, läser jag bloggar. Vilket överlag är mer underhållande, ibland både spännande och glamouröst.

[Ur nummer: 11/2005] Så har jag i höst kunnat följa bloggande bekanta och deras inbjudningar till finare salonger i egenskap av författare. Bullrige Barnskrävlaren meddelade bara kort att nu skulle han dricka gratissprit, osagt var. Debuterande Divan angav däremot tid och plats och undrade: ”Kan man ha manchester med armbågslappar när det står mörk kostym?” Jag gjorde mig omaket att svara. Onödigt! Divan ville ju bara visa sin inbjudan och sket sanslöst i vad någon tyckte om hans armbågslappar. Om hans ens har några. Jag förutsätter att båda slängde på sig något lagom mörkt innan de hängav sig.

Men Koketta Kriminaldamen hon bloggade på, sida upp och sida ned, ur butik i butik, byxor, kavajer, skor. Totalekipering, med illustrationer. Till slut stod hon där, i fina vita koftan inför bokhandlarmiddagen och log mot oss genom digitalkameran. Spänningen stegrades, hon är ju inte Kriminaldamen för inte. Sen tog det slut. Kunde lika gärna haft armbågslappar. Ingen dans, ingen sprit, ingen flirt. Bara antihistaminer och svullet huvud. Hasselnöt redan i förrätten. Berättade servitrisen efteråt.

Själv brukar jag fixa det där med utstyrsel så där lagom. Utom den enda gången i de litterära salongerna, dammotagningen med pyttesmå snittar och snustorr sherry. Jag bar en vid vit kjol med blått mönster och likadan överdel. Utan någon annan förklaring än att jag fallit för tyget en vacker vårdag och att det var väldigt tidig morgon när jag åkte hemifrån.

Tänkte att det vita och blå skulle passa i brittsommaren. Som, visade det sig, just övergått i mörk höst. Försökte vända i dörren till fina litteraturvillan när jag såg första kindpussargänget, men blev inropad av personal och trots motstånd avkrängd kappan.
Alla andra gäster bar den höstens enda viktiga plagg i huvudstaden; tajta svarta skinnbyxor och ännu trängre stretchblusar.
Ju korvigare desto mer kindpussar! Bredvid dem såg min utstyrsel ut just som den blivit på några timmar; en riktigt tantig sommarsvid på en kusin från landet. Rent av lite krympt och blekt i tvätten, insåg jag till min fasa.

Det blev värre än man kunnat ana. Jag gjorde mig så liten jag kunde, men det behövdes inte. Ingen såg mig, ingen pratade med mig, ingen bad om min signering i boken jag medverkat i.

När det var dags för gruppfoto stod jag bakom. Bakom vad? Alla skinnbyxorna? Nej, ett draperi! Ett tjockt sammetsdraperi där man kunde vara ifred med sin snustorra sherry. Fem glas. Spillde lite på kjolen, men vem bryr sig.
Jag lade ändå de där paltorna i klädinsamlingen så fort jag kom hem.
I olika lådor så kjolen kunde hamna på Balkan och toppen i Mellanafrika och ingen riskera att göra bort sig igen.

Det var den där jädra utstyrselns fel att jag aldrig skaffade ett enda extra exemplar av boken och gav bort ens till min mamma, knappt berättade för någon att jag medverkat. Trots att jag blev uppläst i radion. Visst, det är de där förbannade klädernas fel att jag inte fått ut några romaner också! Jag kan ju inte föra mig i de litterära salongerna!

Men vad är nu lärdomen av det ovanstående? Förutom att det är rätt kul med bloggar. Det gamla vanliga. Skillnad. Samma gamla vanliga skillnad. Blir det av någon mer gång ska jag ta mig fan gå i själva armbågslapparna.