”De stirrar på mina hundratals färgglada kartonger från ett brett urval av landets livsmedelsindustrier”

Hörde någon som inte gillade att folk kikade ner i hans kundvagn i mataffären. ”Dom ska fan inte se att jag inte har bättre fantasi än spagetti och köttfärssås.”

[Ur nummer: 01/2006] Tror uppriktigt sagt inte att folk bryr sig, de har fullt upp med att själva inte ha köttfärssås för ofta. Eller blir kanske rent av nöjda över att andra är lika kass på variation. Själv kan jag titta till om någon har lagt upp tre meter oxfilé i prydliga rader. Tänker att det var ju kul för dem som har så mycket pengar att slänga ut på bara kött. Men om de nu ändå har det så hade det varit bättre att gå till en annan butik och köpa svenskt kött i stället för brasilianskt. Räddat både det svenska öppna landskapet och Brasiliens regnskogar på köpet så att säga. Men sånt säger man inte. För folk vill inte ha goda råd när de handlar, framförallt inte oombedda.
Brukar hänga i en god väns bok&lekbutik. Tala om för kunderna vilka böcker mina barn gillade när de var små och om den ena eller andra goseuttern verkar ändamålsenlig eller ej. ”Det skiter väl jag i” säger kundernas blickar och så köper de tvärtom eller ingenting. Medan vännen ler tappert. Som tapprast vid de senare tillfällena.

En annan vän fick hjälp att köpa vinterkappa. Inte av mig alltså, jag har ingen god relation till vinterkappor sen jag tvingades gå i omsydda som barn, utan av smakråd med sinne för stil. Kappan skulle ta fram damen i min vän, sa smakrådet. Det gjorde den kanske, men framförallt gömde den henne under en massa tyg. Smakrådet undrade om jag också ville ha köphjälp men jag sa bevare mig väl, mina barn skulle bli skitskraja om jag dök upp i damkappa, inte känna igen mig utan tro att det var tonårsnannyjouren som slagit till för att banka vett i dem. Så jag avstod.
Däremot gillar jag inte riktigt när grannarna blänger ner i min röda dramaten när jag går till återvinningsplatsen. Man kan ge sig sjutton på att varje gång jag fyllt vagnen till brädden med middagsförpackningar så möter jag de mest skvallriga panschisarna i huset. De där som fött upp tjogtals med karlar, barn och barnbarn på oändliga långkok, inläggningar och hemkokta puréer. Och det blir alltid något stopp i dörren så de hinner stirra ned på mina hundratals färgglada kartonger från ett brett urval av landets livsmedelsindustrier.

Idag var det en tant som var lite skumögd så hon sa nåt vänligt om mycket klappar i julas. Men då skyndade sig den andra, skarpare i både blick och tunga, att inflika att det där var då inga gamla julklappspapper, ”dom ska man för resten inte lägga i pappersåtervinningen för det är plast i dom”, utan att det var snabbmat. Nä, färdigmat, mumlade jag, som inte behövt mumla något alls, för de ska fullständigt skita i vad jag drar till sorteringen så länge det inte är något dött eller levande.
Sen höll jag på att dra en ramsa om att jag är mycket borta och det är då barnen äter färdigfryst och att det ta mig fan inte är något fel på den maten jämfört med vad de gött sina familjer smällfeta på. Men det sa jag inte, för dels är de inte särskilt smällfeta, och så skulle de bara få vatten på sin kvarn. ”Jasså, du lämnar dem sååå mycket ensamma! Är det bra det, i den åldern?”
Och då skulle jag sagt, att i den åldern, min alltså, är det särskilt bra att komma hem-ifrån ett tag. Och det hade inte gjort saken bättre. Nästa gång ska jag dra åt snörena på min röda dramaten.