[Ur nummer: 09/2006] När jag var liten brann det jämt. Stan var full av lättantända trähus, folk blev hemlösa på julafton och brinnande väggar rasade in över barns leksaker och småsyskon och eldade upp dem. Åtminstone var det vad systern och jag fantiserade om när vi andäktigt stod och tittade på. Vi bodde nära brandstationen och hörde alla larmen, vi hade varit där och sett stången som brandmännen gled på. Ett tag härjade en riktig pyroman.

En gång tappade jag en tändsticka så att det började brinna i en mattfrans och jag blev hysterisk eftersom det var julafton och jag inte vill bli hemlös, framförallt inte innan jag öppnat julklapparna. En annan gång slog det ut lågor från träkåken snett över gatan och fröken Melin som bodde ovanpå räddade sig ut och irrade omkring på gatan i en konstig kappa medan resten av hennes ännu konstigare kläder brann upp. Min mor tog hem henne till oss och vi hade henne darrande vid vårt köksbord i flera dagar och det var ganska otäckt.

Två bränder har haft särskild betydelse i just mitt liv. Den ena inföll när min mycket äldre bror var ett år och väckte föräldrarna en becksvart vintermorgon genom att illskrika ”sol”. Familjen hann därmed ut ur röken, lägenheten räddades också, men andra delar av huset förstördes och tre brandmän omkom. Nyheten om tre döda kom snabbt ut i radion, det var ju krig och man ville väl ha lite svenska dödsfall att rapportera för omväxlings skull, och skrämde slag på avlägsna släktingar.
Vi som inte varit med fick nöja oss med att lukta på rökskadat husgeråd decennier efteråt och ha en bäbishjälte till bror.
Och så var det den stora branden som inte brodern kunde hejda eftersom den inföll 133 år innan hans födelse och som lamslog och ödelade hela centrala stan och till och med kastade sig över Bäveån. Systerns bästis höll ett bejublat föredrag om den i läroverket, senare stulet av både systern och mig för uppläsningar i flickskolan respektive praktiska realskolan.
Texten visade sig förstås vara en avskrift ur Uddevalla Stads Historia, men ingen skugga ska falla, ett stort intresse var väckt och nu går en tredje generation nere i den brända staden och fantiserar om eldslågor över ån och hemlösa barn och letar efter böcker om andra bränder.

Mot denna bakgrund är det naturligt att då och då fundera över vad man skulle försöka rädda. Om elden kom. Utsatta bekanta har berättat hur de tänkte. Nya vinterkappan och fiolen. Bra grejer. En annan tog sina obetalda räkningar. Dåliga saker.

En nyhet aktualiserar frågan. Och jag förkunnar för barnen, att efter glasögonen och mobilen, samt allt levande, så är det USB-minnet som gäller. Den lilla prylen med allt viktigt från datorn samlat. Lika bra att de vet. För att undvika tjafs. Varvid dryg tonåring undrar om jag vet var jag har det, minnet.
Självklart, säger jag och genomsöker febrilt hemmet medan inbillad röklukt stiger från både datorn och TV:n, spisen skälver inför den stundande gasexplosionen och svetten dryper av hetta från imaginära lågor.
Dryg tonåring tittar intresserat på och undrar, just vid randen till desperation, om jag möjligtvis söker den pryl som jag av rånrisk inte vågade bära på mig utan gömde bland hennes gamla tygråttor innan semestern. För att jag trodde att tjuvar inte skulle leta just där. Djupt inne i ett låst skåp dit bara hon har nyckel. .
Jag har köpt ett extraminne. Jag ska ha det om halsen när jag åker till Uddevalla och ser pjäsen som det grämer mig att inte jag skrev, den om stadsbranden 1806.