Tommy Pettersson, långtidsarbetslös i Östersund, drabbas
hårt av alliansens a-kassa

– Bara att bli arbetslös känns som ett nerköp, men med de nya a-kassereglerna blir det fullkomligt knäckande för ekonomin. Det är ju faktiskt inte mitt fel att jag blev av med jobbet, säger Tommy Pettersson, långtidsarbetslös i Östersund.

[Ur nummer: 12/2006] Arbetslöshet är inte något man väljer. Det är något som händer. Tommy Pettersson var 51 år och expeditionsbiträde på det bondekooperativa slakteriet i Östersund, när det hände honom. Han hade då jobbat i 34 år på slakteriet och i lika många år betalat skatt och fackavgift (där arbetslöshetsförsäkringen ingår), vilket han fortfarande gör.
Han var Livs klubbordförande på slakteriet och hade politiska uppdrag, satt i kommunfullmäktige och i det allmännyttiga bostadsbolaget. Det var 1998. Sedan dess har han gått datortek, komvux-utbildning, kompletterat till gymnasieekonom med IT-inriktning, sökt jobb, sökt jobb, sökt en massa jobb, men inte kommit längre än till det vänliga bemötandet att få ansökningshandlingarna åter.
– Jag har en enda gång blivit kallad på intervju, för två veckor sedan, men jag förblev arbetslös, konstaterar han.

Offer för nedläggningskarusellen
Han blev arbetslös samtidigt som nedläggningskarusellen inom livsmedelsindustrin satte igång. Åldern, i dag är han 59 år, är inte någon tillgång. Fortfarande har han kvar de politiska uppdragen och några av de fackliga, och det innebär att han också har bra pejl på det som kommer att hända honom och alla andra arbetslösa livsmedelsarbetare under den borgerliga regeringen, alltså fortsättningen på hans arbetslöshet.
Den första januari kommer hans ersättning från försäkringskassan (aktivitetsstöd), i dag 14 500 kronor i månaden före skatt, att sänkas med 2 760 kronor, och han hamnar därmed på en inkomst före skatt på 11 740 kronor. Därefter kommer skatten. Kvar blir cirka 7 000 kronor i månaden att leva på. Eftersom han är arbetslös kommer han inte ha rätt till något jobbavdrag.
Jobbavdrag är den borgerliga moroten som den arbetslöse ska sträva efter. Enligt skatteverket i november ska den som tjänar 25 000 kronor i månaden få en skattesänkning på 1 000 kronor.
Skattesänkningen ska finansieras genom att andra avgifter som en löntagare har höjs. Hit hör förhöjd avgift till a-kassan, för hans del kan det handla om cirka 260 kronor mer i månaden. Följden blir att det från och med årsskiftet kommer att framstå som mycket dyrt att vara med i facket.
För den som är långtidsarbetslös blir det varken någon höjning av avgiften till a-kassan eller skatteavdrag, utan bara en sänkning av inkomsten i nivå med socialbidrag.
Trycket på den arbetslöse att söka jobb ska öka. Han ska söka jobb varje dag. Han ska söka jobben, som han är kvalificerad att söka, oavsett var jobbet finns i Sveriges avlånga land. Det kan ses som ett slags mobbning som drabbar honom för att han är arbetslös. Om han inte söker jobb varje dag ska han ”bötfällas”, med avdrag på a-kasseersättningen den dagen.
Man kan fråga sig vad som är meningen med detta? Blir det nya jobb för att arbetslösa livsmedelsarbetare söker jobb mer desperat? Svaret är komplicerat. Om kollektivavtalen fortsätter att vara heltäckande och lägsta lönerna inte sänks, så räcker det inte att piska på de arbetslösa med straff och inkomstsänkningar. Något mer måste till för att det ska komma nya jobb.
Det är fullt möjligt att facklig sammanhållning och styrka under nästa års avtalsrörelse kommer att hindra arbetsgivarna och den borgerliga regeringen från att skapa nya låglönejobb. Men vad händer då med de arbetslösa? De som lever på en inkomst efter skatt på 7000 kronor.

Påverkas av piskan
Tommy säger att han har utvidgat sitt jobbsökande till Västernorrland, men fortfarande tänker han inte söka jobb i hela Sverige, för han har sambo med hus i Östersund. Här har han sitt sociala sammanhang.
Han konstaterar att han påverkas av piskan. Om han idag hade turen att få ett jobb med en lön på 16000-17000 kronor i månaden skulle han ta det och tycka att det är en bra lön.
Synen på vad som är en acceptabel lön förändras.
– Som det är idag ska jag söka jobb som ligger 10 procent under a-kasseersättning. Den borgerliga regeringen vill stärka kravet och tvinga mig att söka jobb som ligger 20 procent under.
Men om piskan leder till några nya jobb är fortfarande högst osäkert.

Allas trygghet mot lönedumpning
Som facklig medlem har Tommy skyldighet att fråga efter kollektivavtal. Det här är inte något som han kan ta lätt på.
Ingen facklig medlem som förstår vad medlemskapet innebär kan göra det. Kollektivavtal måste finnas. Undantag beviljas inte. Det är golvet och allas trygghet mot lönedumpning. Om det inte finns något kollektivavtal så måste facket förhandla fram ett sådant, i värsta fall med hjälp av en konflikt.
Så vilka nya jobb uppstår med den borgerliga piskan? Det är de nya hushållsnära tjänsterna, till exempel städning och trädgårdsskötsel.
På detta område gäller Sekos och Fastighets serviceentreprenadsavtal med en lägsta lön på 15 440 kronor. Alla LO-förbund kräver i kommande avtalsrörelse en höjning av lägsta lönen med minst 825 kronor. Livs ihop med Facken inom industrin kräver 1 400 kronor.
Så vad händer då med arbetslösa? Om de inte får jobb.
– För mig finns risken att bli utslängd till socialbidragssvängen, men jag blir då tvungen att leva upp mina besparingar innan jag kan få något socialbidrag. Jag riskerar att bli en äkta fattigpensionär.
Även om han får ett arbete med de nya förutsättningarna kan det bli en extremt fattig tillvaro, för med den nya låga lönen så kommer många höga kostnader.

”Trycket från facket avgör”
– Arbetsgivarna har aldrig betalat eller höjt lönerna av ren snällhet, utan det har skett utifrån trycket från aktiva fackliga organisationer. Så även om den totala avgiften till a-kassa och facket kan komma att verka tung så är medlemskapet absolut nödvändigt för att det ska bli jobb med riktiga löner som går att leva på.
– Utan fackliga organisationer stannar löneutvecklingen i Sverige.