[Ur nummer: 12/2006] Sambandet mellan organisationsgrad och löner är tydligt. I Spanien och USA är 13 – 15 procent av de anställda med i facket, där är lägstalönen 5000 – 6000 kronor. Facken är så svaga att man måste ha lagstadgade lägsta löner.
I länder där 30 – 40 procent av de anställda är med i facket, till exempel England, Belgien och Irland, garanterar staten cirka 10000 kronor i lägstalön. I Sverige är 90 procent med i facket. Lägstalönen är i genomsnitt dryga 15000 kronor. Det är den höga organisationsgraden i fackföreningsrörelsen som gör kollektivavtalen starka. Staten behöver därför inte lagstifta om lägstalöner.
Om Sifo spår rätt om att 20 procent är på väg att lämna facket, därför att de egna kostnaderna för a-kassa och medlemsavgift stiger, kan man uppskatta att lägstalönerna kommer att sänkas till drygt 12000 kronor. Facket kommer då inte att orka hålla uppe värdet på kollektivavtalen.
Ersättningen i a-kassan hamnar efter 300 dagar på 65 procent, efter skatt 7000 kronor i ersättning. Många hamnar under försörjningsstödnivåerna. Vi kommer att få människor som tvingas ta pigjobb för 12000 kronor. Vem kan säga nej i det läget? Syftet är ett bestående systemskifte.
Medlemmarna står inför ett val: Att göra som regeringen vill, eller att stanna kvar i facket och knäcka planen för sänkta löner. Den allra närmaste tiden blir därför ödesmånader för om svensk fackföreningsrörelse ska fortsätta vara världens starkaste eller inte.