Bild:

Vi som överlevde bor i dag i Sverige. Mina barn har rotat sig här”

Razija Avdic är en glad person som har nära till skratt. En som sprider glädje omkring sig. Hennes liv har dock varit tufft, få vet vad hon gått igenom.

[Ur nummer: 03/2007] – Jag får ibland frågan om jag trivs i Sverige. Jag svarar då att jag älskar Sverige och att det är klart att jag trivs. Det är dock viktigt att komma ihåg att jag inte frivilligt har flyttat hit utan att jag har tvingats att göra det, säger Razija Avdic.
Det är över tio år sedan som hon kom hit som flykting. Hon bor i utkanten av Lidköping. Vi befinner oss hemma hos henne. Det ombonade hemmet står i skarp kontrast till den historia som hon är i färd med att berätta.
Hennes liv började bra. Familjen var muslimer men det fäste ingen någon vikt vid i forna Jugoslavien. Hon lekte samma lekar som alla andra, skrattade åt samma saker, läste samma böcker.

Gifte sig ung och fick en son
Hon berättar att hon gifte sig ganska ung, skaffade sig ett bra jobb, flyttade till hus och fick en son. Livet artade sig dock inte alls som hon tänkt sig. När hon väntade sitt andra barn rådde ett spänt politiskt läge. Det var resultatet av att Bosnien, den del av Jugoslavien som hon bodde i, förklarat sig som en självständig nation.
Hon fick rådet att föda sitt andra barn i Sarajevo. Så fort barnet var fött skulle hon återvända hem till man och son. Men kriget bröt ut. Hon och det nyfödda barnet, också en pojke, tvingades att stanna kvar i Sarajevo. Där fick hon ganska snart besked om att hennes man dött i kriget.
– Han ville inte göra militärtjänstgöring. Han kunde inte tänka sig att döda någon. Han sattes i koncentrationsläger och där dödades han, förklarar hon.
Det märks att det fortfarande är svårt att prata om honom. Razija försöker gå vidare men sorgen finns där, och den kommer nog alltid finnas där.
I Sarajevo blev hon kvar i tre och ett halvt år.
Hon kom att jobba på barnhem där hon tog hand om ett 40-tal föräldralösa barn.
– Det låter kanske konstigt men dessa barn hjälpte mig att härda ut. Jag längtade så efter min andre son som var kvar hos sina farföräldrar. På barnhemmet fanns barn i hans ålder. Att finnas där för dem skänkte mig tröst.
Hon förlorade inte bara sin man utan även två av sina bröder samt en svåger.
Hennes föräldrar och hennes förstfödde son lyckades dock fly till Sverige.
– Det var ofattbart att de klarade sig. De kunde lika bra ha blivit dödade de också.
I Sverige ordnade föräldrarna så att Razija och den andre sonen, som hunnit fylla tre år, kunde förenas med dem. Genom en hemlig tunnel lyckades de båda ta sig ut ur Sarajevo och med hjälp av Röda Korset till Sverige.
– Ett ögonblick som jag aldrig glömmer var när mina barn träffade varandra för första gången. Det var en sådan lycklig dag.

Mycket nytt att ta till sig
Men det var inte helt lätt för henne att finna sig till rätta i Sverige.
– Jag hade svårt att ta till mig det normala liv som folk levde. Jag hade levt med ett pågående krig i tre och ett halvt år. Det sätter sina spår. Dessutom skulle jag nu lära mig ett nytt språk, ta till mig en ny kultur och dessutom fostra mina söner på egen hand.
Det har dock gått över förväntan. Hon har hunnit fylla 40 år och har erövrat både det svenska språket och den svenska kulturen. Och när jag frågar om hon ser sig som svenska eller bosniska kan hon inte ge något rakt besked.
– Det här är mitt land. Det är här jag har min familj. Vi som överlevde bor idag i Sverige. Mina barn har rotat sig här. Här har de sin trygghet. Det är här de har sina kompisar. De vill inte flytta. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Bosnien utan dem även om det är där som jag har mina rötter och mina vänner.
Nästan lika länge som hon bott i Lidköping har hon jobbat i paketeringen på Fazers bageri. Parallellt med det har hon i stort sett hela tiden studerat, läst in omvårdnadsprogrammet.
Hon är en kvinna med mycket energi. Hon blev också tidigt fackligt aktiv och är idag sekreterare i klubbstyrelsen samt skyddsombud. De lagar och avtal som hon i början tyckte var obegripliga har hon numera full koll på.
– Jag frågade och frågade tills jag förstod. Allt går bara viljan finns.
De är ganska många bosnier som arbetar på bageriet, varför det är så vet hon inte, det har bara blivit så. Både landsmän och svenskar frågar idag henne om sina rättigheter.
– Jag är glad att jag kan hjälpa till, säger hon med påfallande stolthet i rösten.