[Ur nummer: 06/2007] Jämställdhet – varför ska det vara så svårt? När ska vi i Sverige sluta att nedvärdera kvinnors arbetsprestationer? Förra regeringen valde att inte lagstifta fram mer jämställdhet på arbetsmarknaden och den borgerliga alliansens för överklassen lösning på det hela är ju att med vårdnadsbidrag skicka tillbaka kvinnorna till hem och härd, där de skulle hållit sig hela tiden, i alla fall enligt de kristna moderaterna. Reinfeldt lämnar ju dock en öppning för invandrarkvinnor, eftersom han tänkt sig att de passar utmärkt för att städa i överklassens bostäder.
Jag läste i LO-tidningen att enligt medlingsinstitutet är kvinnors löner i genomsnitt 83,5 procent av männens, och att LO tänker sig att via lönepotter under tio års tid se till att skipa rättvisa på arbetsmarknaden. Så förhoppningsvis ska denna orättvisa om tio år vara åtgärdad, om det inte stoppas av Svenskt Näringsliv såklart.
Frågor som jag måste ställa mig är dock: Har ni kvinnor verkligen råd att vänta i tio års tid? Har ni inte väntat länge nog?
Eftersom det nu inte verkar vara så bråttom med att rätta till denna orättvisa så låt oss då ta 16,5 procent av Sveriges manliga arbetstagares löner och fördela denna lönepott på Sveriges kvinnliga arbetstagare. Sedan kan männen få sitta där och vänta i tio års tid på jämställda löner! Solidaritet är ett ord som gäller 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Inte bara när det gäller den egna plånbokens storlek. Sedan hörs det gnäll från arbetsgivarsidan om att det är för krångligt med jämställdhetsplaner och arbetsrätten generellt.
Ända sedan kvinnor gick ut i arbetslivet så har de fått nöja sig med lägre lön än vad männen erhållit för samma eller likvärdigt arbete.
Med vilken rätt ser Svenskt Näringsliv till att kvinnor på ålderns höst ska ha det sämre ställt än sina manliga kamrater?
Med vilken rätt bedömer arbetsgivarna kvinnors arbetsprestationer och värderar dem lägre än mäns, oavsett resultat?
Med vilken rätt bestämmer män över kvinnor?