Inhyrda tar upp kampen
Storföretag i Filippinerna
försöker krossa facket genom att avskaffa de fasta jobben
– Vi är aldrig lediga, säger utkörarna på Coca Colas bemanningsföretag i södra Manila. Eftersom vi bara får betalt när vi jobbar – jobbar vi hela tiden, veckans alla dagar, också söndagar.
[Ur nummer: 12/2007] De är sex utkörare i 30-årsåldern som berättar om sitt arbete och sin kamp för lagstadgad minimilön och fast anställning. Efter jobbet har de kommit till en restaurang, belägen inte långt från Coca Colas Meycauyan-fabrik i förorten Bulacan.
Det är ordföranden för säljarnas fackförening vid Colafabriken, Arnel Blanquisco, som stämt möte med de inhyrda. Han är också utkörare, gör samma jobb som de inhyrda, men har fast anställning.
Med på mötet är också Rey Rasing från utbildningsorganisationen Learn och Danny Fuentes från det globala yrkesfacket IUL.
De inhyrda utkörarna har alla jobbat i många år för Coca Cola, från tre till sju år. De kör företagets rödmålade dryckesbilar, släpar företagets röda backar, bär uniformer med Coca Colas logga på, men de nekas fast anställning. De har förpassats till ett evigt B-lag.
Att vara andra klassens arbetare – inhyrd, outsourcad, tillfällig – är de sex utkörarna inte ensamma om.
Sedan några år tillbaka tillämpar de transnationella företagen med Coca Cola, Nestlé och Unilever i spetsen samma policy över allt i världen. För att minska kostnader och öka vinsten delas arbetsstyrkan i en krympande kärna av fast anställda och en stor massa av tillfälliga.
Program för förtidspension
På Filippinerna slår det extra hårt eftersom landet är fattigt och de sociala förmånerna och rätten till facklig organisering är kopplad till den fasta anställningen. I praktiken innebär en minskad kärna av fasta jobb svagare fackföreningar med färre medlemmar.
Detta samband är Coca Colas ledning naturligtvis mycket medveten om. Den har satt igång ett program som går ut på att ge fast anställda förtida pension för att därefter ersätta dem med inhyrda och timanställda. Tusentals fasta jobb har gått förlorade.
På säljsidan har en ny befattning införts som ger fast anställning – kallad ”arbetsledande revisor” – men den påstås vara så nära företaget att den är undantagen från rätten till fackligt medlemskap.
För den filippinska fackföreningsrörelsen har de transnationella företagens aggressiva tillämpning av outsourcing och inhyrning varit ett hårt slag, som har splittrat arbetskraften och minskat medlemsantalet. Facken vid Coca Cola och Nestlé har ändå lyckats samla sig till nationella allianser. De har inlett en långsiktig kampanj mot tillfälliga anställningsformer.
IUL, Learn och några avdelningar inom Svenska Livs har stött bildandet av de fackliga allianserna vid Coca Cola och Nestlé. Seminarier har med IUL:s hjälp hållits för att utbilda fackliga företrädare både bland fast anställda och inhyrda. Kampen för fasta jobb förs både den lagliga vägen, i domstolar och på golvet genom organisering av nya fackföreningar. De sex utkörarna som kommit till restaurangen har bildat en egen fackförening, förkortad DHLU. De utgör styrelsen. De har ett 20-tal medlemmar. För några veckor sedan fick de den registrerad och godkänd. Nu har de lämnat in en kollektiv stämning mot både bemanningsföretaget Conception Lines och Coca Cola.
Att som inhyrd arbetare bilda fackförening och stämma företaget är riskfyllt. Vad händer när Coca Cola får reda på det? Kommer de att få några fler jobb? Att de ändå gör det visar på både mod och en stor portion desperation.
Inga fasta jobb till outbildade
– För oss finns inte något alternativ, säger David Magnetico, chaufför och ordförande i fackföreningen. Det är samma arbetsvillkor på andra ställen. I princip ges inte några outbildade arbetare fasta anställningar på Filippinerna. Att sluta skulle för oss bara innebära att vi var tvungen att komma till ett nytt ställe som är likadant.
Han menar att det är bättre att kämpa för att förändra villkoren på den arbetsplats som man är på och som man jobbat på länge.
– Vi gör det för våra barns skull, för andra inhyrda arbetares skull, säger han. Om vi inte gör något förändras inte något.
Dessutom är de alla skuldsatta. De har legat efter med hyra, lånat pengar. De måste jobba.
– Det händer hela tiden, säger de, att deras arbetsgivare, bemanningsföretaget, låter bli att betala deras lön i tid, det är ett jätteproblem.
De inhyrda utkörarna bor i Metro Manilas utkanter. Att bara ta sig till jobbet i denna megastad med 15 miljoner invånare kan ta en till två timmar. De börjar klockan sex på morgonen, kör hela dagen tills de är klara. Ofta kan det bli framåt åtta-nio på kvällen. Trafiken kan vara helt stillastående och de har en kvot som de ska fylla. De får inte de fast anställdas säljprovision. De saknar övertid. Det är tungt, de har inte truckar, det finns inte hissar, de måste lyfta, bära backar med läsk, juice och vatten uppför trappor.
* Hur ser en bra arbetsdag ut? frågar jag.
– Den finns inte, svarar de. För oss gäller bara att börja tidigt på morgonen och komma hem sent på kvällen. Har vi tur så kan vi få en gratis måltid på en restaurang eller stort köpcentrum.
De räknar upp de förmåner och rättigheter som nekas inhyrda. Det är allt från att inte få den lagstadgade minimilönen till att inte ha en försäkring vid trafikolyckor. Chauffören får själva bekosta reparationer av bilen.
Arnel Blanquisco, som gör samma jobb som de inhyrda, tvekar inte om vad det ska kallas.
– Det är slavarbete, säger han.
Sociala avgifter har inte betalats
Rättslig hjälp att driva målet får de av en advokat knuten till Learn. Det är första gången en kollektiv stämning görs. Rey Rasing säger att han tror att chansen att vinna är god. Bemanningsföretaget är illa skött, det har inte registrerats och har inte betalat in sociala avgifter för sina anställda. Om de inhyrda vinner sitt mål kommer de därefter att väcka ett nytt och kräva av Coca Cola att de blir erkända som fast anställda och får jobba under samma kollektivavtal som de andra.
Vid Manilas andra stora Coca Cola-fabrik, den i Santa Rosa, är det lika illa. Sedan år 2000 har inte någon arbetare fått fast anställning i produktionen. Styrelsen i fackföreningen säger att de var de sista som fick det.
I fabriken finns 250 fast anställda och cirka 150 tillfälligt anställda som jobbar på dagsbasis. De är inhyrda och ges inte arbete längre än fem månader då lagen slår till och säger att den tillfälliga anställningen därefter ska övergå i fast. Då sparkas de inhyrda. I Santa Rosa har de ännu inte kunnat eller vågat bilda någon fackförening.
Så här ser det ut över hela Filippinerna. De fasta jobben slås ut. Det behövs mer av både samordning och utbildning för att stärka motståndet och stå emot arbetsgivarna. Med Danny Fuentes åker jag till Cagayan de Oro på norra delen av ön Mindanao för att träffa Ami Ladao, som är ordföranden i Alliansen av Coca Cola-fackföreningar, ACCUP.
Ami Ladao var de filippinska Coca Cola-fackens ombud på IUL:s världskongress i mars i Genève. Alliansen motionerade om ett försvar av sysselsättningen. Enligt förslaget skulle IUL inta en mer aktiv roll och samordna och sprida information och exempel på medlemsförbund som nått framgångar.
T-shirt för utrotningshotade
På kongressen sålde Ami Ladao en t-shirt till stöd för Alliansens kampanj med texten: ”Fast anställda är en utrotningshotad art”.
På huvudgatan mitt emot Coca Cola-fabriken ligger det lilla kontoret som rymmer säljarnas och utkörarnas fackförening. När vi kommer dit framåt eftermiddagen har också medlemmar i daglönarnas fackförening slutit upp. Situationen skiljer sig inte från den på andra platser. Fast anställda sägs upp, försäljning läggs ut och inhyrda från bemanningsföretag tas in.
Som protest mot Coca Colas antifackliga policy och uppsägningar av fast anställda ville fackföreningen i april förra året gå ut i strejk. Allt förbereddes på regelrätt sätt med medlemsomröstning och varsel till den nationella arbetslivskommissionen.
– Två veckor senare kom ett besked om att vår strejk var förbjuden, säger Ami Ladao. Arbetsgivaren hade begärt att kommissionen skulle utfärda ett föreläggande mot strejken och det hade den gjort. Motiveringen var horribel. Cola ansågs vara en så viktig skattebetalare att nationella intressen hotades. Men vi då? Är inte vi också skattebetalare?
Noggrann dokumentation av alla
Med på IUL:s kongress var också Billy Barsumo, ordförande i Alliansen av Nestléfackföreningar, CFNU. Han jobbar på Nestlés fabrik i Cagayan de Oro och har drivit ett rättsfall med krav på fast anställning som höll på att gå ända upp till högsta domstol, men föll på ett par teknikaliteter.
– Det vi gör nu, säger han, är att så noga som möjligt se till att företagsledningen verkligen fyller i den enkät som arbetsmarknadsdepartementet skickar ut om arbetsvillkoren. Alla bemanningsföretag och underleverantörer som anlitas ska intervjuas och dokument ska bevisa att de verkligen gör inbetalningar av sociala avgifter och rätt löner.
Nestléfacket har varit relativt framgångsrikt. Det har genom sitt noggranna, byråkratiska förhållningssätt, där varje ny anställning eller uppsägning granskas, lyckats behålla hälften av jobben som fasta.
Det är bättre än på Coca Cola. Det är också bättre än på Unilever som har en glassfabrik, Selecta Walls, utanför Manila ihop med en filippinsk partner. Här görs globala märken som Cornetto och Magnum.
På glassfabriken har Unilever drivit outsourcing långt. Distribution, försäljning och kyllager är utlagda på underleverantörer. Ordföranden i fackföreningen, Jonathan de la Cruz, säger att kollektivavtalet täcker 94 medlemmar. Han uppskattar att antalet inhyrda arbetare uppgår till runt 300.
Dessutom berättar han att lönerna för de fast anställda (som är högre än för de inhyrda) är så låga att medlemmarna accepterat schemalagda arbetsdagar på 12 timmar. De jobbar i tvåskift, dygnet runt från 6 till 6. Det här vill han förändra i kommande avtalsförhandlingar.
Pinnglassarna säljs i första hand på den filippinska marknaden och i Asien, men en del packas i fryscontainrar och transporteras till arabländerna och Europa. Några kanske hamnar hos oss i Sverige.