”Minsta lilla mjukhet och man kunde ha
trillat dit redan på
det första lilla darret”

[Ur nummer: 12/2007] Det har sagts förr men tål upprepning; julen är framförallt en kvinnofälla.
Det är då man ska leva upp till något man kan ha kämpat hårt för att inte bli.
Jag som skolkade från momentet köttbullar i hemkunskapen.
När stod jag ändå med min första färs melan fingrarna, om inte just en julaftonsförmiddag! För att barnen hört någonstans att man har köttbullar till jul. Hemgjorda.

Men vad gör man inte för lite extra tinder i barnaögonen just till jul. Det är ju än en mors sanna glädje.
Just det. Precis där är det dags att passa sig. För att inte hamna i värsta morsfällan. Utan komma ihåg vad julen är till för. Allas glädje.
Den bärs visserligen främst upp av kvinnor, men den är inte till för att göra mödrar glada. Om barnen föreslår att vi skiter i granen i år, åtminstone den ena, så ska man inte börja darra med hakan och minnas för länge sedan insomnade ritualer och incidenter. Som det året när vi skaffade en gran med stora nedgrenar som vi vände inåt och hängde fulla med det erbarmerliga dagispyntet. NEJ, sa jag ju, det är ju just sånt man ska hålla för sig själv!

Istället ska man minnas hur det var helt andra jular. När man själv med stål i stämman meddelade Modern: ”Jag firar inte jul med er i år!”
Stålet fanns där i strängt förebyggande syfte. Minsta lilla mjukhet och man kunde ha trillat dit redan på första lilla darret och antydningen om vilken skada ens frånvaro skulle vålla modershjärtat. I stället för att framhärda i det viktiga att julen ska vara allas glädje.
Och min glädje fanns detta år någonannanstans. Inte minst i att hävda självständighet. Man måste komma ihåg att sånt kan vara viktigt just till jul.

Nästa fälla är förstås stora mormorsfällan. Precis när hela julen har gått åt pepparsvängen och det skulle behöva särskilda hållare för att hålla hakorna i styr för allt darr kommer barnbarnen och räddar tillbaka livslusten hos de lidande, snuvade mödrarna. Tindrar på det rätta sättet, om inte starkare, för eftersom det nu finns en ny sliten morsa som fixar stöket kan mormodern sjunka in helhjärtat och bli ett med själva julglädjen. Jag bävar, håller i hakan och hoppas att barnen ska sköta de preventiva åtgärderna i ännu något decennium.

Funderar på om ett sätt att mota Olle redan innan grind, är att själv föreslå lindringar. Inte köttbullarna, det går inte, och inte skinkan, den har vi inte. Men kanske strumporna med morgonpaket? Då säger barnen att dem har vi redan slutat med. Har vi? Men vad sorgligt…

Ber ändå att få önska en god och glad jul.
Annaa M.