Företaget har lovat att fixa bristerna
– men inget händer

De bakar pepparkakor på löpande band, packar dem i burkar av genomskinlig plast eller burkar av rödvit plåt. Doften av nejlikor, ingefära och kanel är behaglig, står i skarp kontrast till stressen på Bergmans pepparkaksfabrik i Ljusdal.

[Ur nummer: 12/2007] Här borde allt vara snällt och glatt, lite som tomtens verkstad på julafton. Men så är det inte. Majoriteten av dem som jobbar på fabriken är från Thailand, de flesta är kvinnor. De talar knagglig svenska, har varit rätt så kort tid i Sverige. De vet inte heller vilka rättigheter de har. Eller ännu värre: de vågar inte ställa krav. Det finns inte heller någon fackklubb som kan föra deras talan på arbetsplatsen.
Den här dagen är det ett tekniskt fel utmed linjen i paketeringen som gör att det hela tiden hakar upp sig. Locken hamnar inte rätt. Dessutom är de två vid linjen istället för tre som de brukar vara.
Det innebär att en av dem hela tiden får springa fram och tillbaka och fylla på med pepparkakor när det kör ihop sig. Det är bråttom, kakorna går lätt sönder om det blir stopp.
I en aldrig sinande ström ska de bruna kakorna glida fram. Kvinnorna sliter hårt för att hålla produktionen igång. Är där och rättar till burkar som hamnat fel. Det är också svårt att stanna upp strömmen av kakor. Då bränns de som är i ugnen. Det gäller att de som är färdiggräddade tas om hand.

Lönen gör att man står ut
De flesta på fabriken tjänar 104:20 i timmen. Det gör att man står ut, förklarar de jag pratar med.
Bergmans pepparkakor är inte så kända utanför Hälsingland. Ändå omsatte fabriken 34 miljoner förra året och hade enligt årsredovisningen 17 anställda. Viss legotillverkning sker och en hel del kakor går på export.
I början av oktober uppmärksammade de regionala skyddsombuden bristerna i arbetsmiljön. Stefan Andersson, lokalombudsman i Livs avd 10 Gävle-Dala, besöker fabriken en månad senare för att se vad som hänt. Han hör sig också för när det gäller raster. Han vet sedan tidigare att det varit ett problem. Arbetsgivaren har sagt att allt är fixat, så är dock inte fallet.
– Det här är en av de sämre arbetsgivarna i vår avdelning. Han lovar och lovar men det händer ingenting, säger Stefan Andersson.
Han blir allt mer bekymrad ju fler han talar med. De anställda har fortfarande inga skyddsskor trots att de jobbar med pallar. Det kan gå riktigt illa om olyckan är framme.
Som det är nu jobbar många i sina privata kläder och har privata skor på fötterna, vilket strider mot kollektivavtalet. Dessutom är utrymningsvägarna blockerade, brandposterna likaså.
Brandfarliga extrakt förvaras inte på ett säkert sätt.
Och hur är det med skydden på maskinerna, undrar Stefan oroligt när han ser hur de anställda stressat försöker rätta till felen utmed linjen.
Han är också upprörd över att de på fabriken fortfarande bara har en enda schemalagd rast per arbetsdag, det handlar om en timmes obetald lunchrast. Det här skulle arbetsgivaren ha tagit tag i men så har inte skett.
Det står klart när Stefan frågar runt och han blir allt mer irriterad.

Har receptet i huvudet
Vid ugnarna arbetar Jörgen Johnsson. Han är rätt uppgiven, har jobbat i tre år på fabriken, och skulle vilja byta jobb,
– Jag funderar på att söka mig härifrån. Som det är nu så jobbar jag alldeles för mycket övertid. Men jag tjänar rätt bra, det är därför jag blivit kvar.
Han har lite av en nyckelposition, jobbar som bageritekniker och produktionstekniker.
Han har det övergripande ansvaret och den som blandar till degen, har koll på alla ingredienser. Har recepten i huvudet, en del av dem har han skrivit själv, är utbildad bagare. Jobbade tidigare på Pricks bageri som numera är nedlagt. På den tiden var han med i Livs, numera är han medlem i Sif. Han konstaterar att det var betydligt lugnare tempo på hans tidigare arbetsplats.

Får inte gå upp i tid
En bit därifrån städar Pomphan Jandaeng. Hon är en av dem som är med i Livs och har jobbat en längre tid på fabriken. Hon har dock tvingats gå ner från åtta timmar till fyra timmar. Hon vet inte varför, arbetsgivaren har sagt till henne att det är fackets fel.
– Jag skulle vilja jobba mer. Nu tvingas jag att stämpla och det vill jag inte, säger hon.
Stefan Andersson förklarar att det inte är facket som ligger bakom att hon tvingats gå ner i tid. Tvärtom så ska hon ha företräde till de jobb som blir lediga.
Det är helt uppenbart så att många visstidsanställda tagits in istället för att låta henne gå upp i tid. Det är nämligen många ansikten som är nya för Stefan. Majoriteten av dem är från Thailand.
Trots att de varit igång och jobbat ett tag så har han inte fått någon information om detta fastän arbetsgivaren lovat att informera honom så fort någon jobbat i mer än en månad.
Det finns några i produktionen som inte är från Thailand, som Sara Blomqvist, 19 år. Hon har nu jobbat i fem veckor på fabriken. Några papper har hon inte fått, vet inte hur länge som hon får jobba kvar.
– Hade i och för sig inte tänkt att bli kvar här någon längre tid, säger hon.
Jobbet fick hon tips om genom en kompis. Hon sorterar och packar kakor på pall.
San Yutaengtang jobbar tillsammans med Sara i paketeringen. Hon sorterar bort pepparkakor som blivit felaktigt gräddade, de går nu allt för lätt sönder. Hon är till skillnad från Sara medlem i Livs.

Okunskap och oro hindrar kritik
Trots bristerna är varken hon eller de andra öppet kritiska. Mycket kan bero på okunskap, att de helt enkelt inte vet vilka rättigheter de har eller så är de oroliga att förlora jobbet.
Till den gruppen hör Hanna Söderberg. Hon har jobbat i några månader, började efter gymnasiet och ska jobba fram till jul. Sedan ska hon ut och resa.
Att gå med i facket är inget som hon funderat över, hon menar att hon ska jobba så kort tid.
Hon har dock viss koll, hon vet till exempel att arbetsgivaren ska hålla med arbetskläder vilket han inte gjort.
– Jag har inte velat tjata om det. Jag är rädd om jobbet, förklarar hon.
Huruvida de har rätt till rast eller inte känner hon dock inte till. Har hört att det har diskuterats. Personligen trodde hon att de bara hade rätt till lunchrasten.
Cecilia Ljung är en av de få svenska kvinnorna som är med i facket. Hon har jobbat här i flera år.
Nu när det är högsäsong övervakar hon produktionen, under lågsäsong jobbar hon utmed linjen. Hon menar att de anställda kan ta raster, det är bara att säga till, men att problemet är att ingen gör det.
Hon är den enda som vi träffar som fått skyddsskor, kan inte riktigt svara på varför det förhåller sig på det viset.

Arbetsgivaren håller sig undan
Ove Jonsson, som arbetsgivaren och ägaren heter, skulle egentligen ha funnits på plats och svarat på frågor.
I sista stund lät han dock hälsa att han blivit kvar i Thailand längre än beräknat.
Det var inte första gången han ville ställa in ett avtalat möte. Stefan Andersson, som tröttnat på dribblandet, svarade att han ändå hade för avsikt att besöka arbetsplatsen.
Det visar sig under besöket att arbetsgivaren, som sagt att han befinner sig utomlands, kommit hem för flera dagar sedan. Det berättar anställda utan omsvep.
Det sägs till och med att han varit inne och vänt på fabriken samma morgon…
Någon vecka efter reportaget på plats frågar vi honom per telefon:
* Varför fanns du inte på plats? Du var ju inte i Thailand som du påstod.
– Jag kunde bara inte. Vem har sagt att jag var i Thailand? svarar Ove Jonsson.