[Ur nummer: 12/2007] Författaren Erik Johansson undgick inte att bli mobbad, då han tog med sig blommor och böcker till sin torftiga arbetsplats.
I motsats till Tok-Alfreds skapare har jag som kulturspridare belönats rikligt med applåder av arbetskamrater, kulturarbetare och medlemmar. Jag har lyckats få in detta, för många, främmande element i alla möjliga sammanhang. Jag är dessutom teaterarrangör, ombud för Skådebanan och föreståndare för fackets arbetsplatsbibliotek. Min målsättning har varit att erbjuda sådant som man inte visste behövdes eller ens funderat på att man ville ha i jobbet eller i facket.
Negativa reaktioner från fackliga kolleger gör att jag ändå har gemensamma erfarenheter med den hånade Tok-Alfred. Är man rädd för att min entusiasm ska flytta fokus från andra viktiga frågor? Överordnade i mitt fackförbund Seko erkänner villigt att kultur är det som har lägst prioritet. Detta anser jag, i likhet med kulturansvarige Ingemar Göransson på LO, vara ett mycket inskränkt synsätt.
I konstnärliga uttryck som musik, text och bild finns en enorm sprängkraft och delvis outnyttjad potential. Kulturen måste ha en naturlig hemvist i facket för att vi med framgång ska kunna skildra vår verklighet och flytta fram våra positioner. Kultur kan vara förströelse och förbättra hälsan, men har den ett ärende är den ett effektivt verktyg i den fackliga kampen. Som ni förstår hävdar jag med tanke på den nya regeringen och vårt hårda samhälle, att behovet av kultur med klar tendens att värna arbetarrörelsens ideal, idag är större än på mycket länge.