När nu äldsta barnet snart är på väg att ge sig av hemifrån så är jag allt lite nyfiken. På vad hon och de andra kommer att äta när de bor själva. Lite orolig också.

[Ur nummer: 03/2008] Jag minns inte precis vad jag själv drömde om. Friterade räkor kanske. På kinakrog. Men jag vet vad jag åt. Konserverade majskolvar. Pasta med ost. Fiskbullar i hummersås. Grytor som innebar att öppna en burk tomater, hälla i en kastrull och pytsa ett enportions fiskblock och lite örtsalt ovanpå, koka. Jag öppnade i alla fall burken. En pojke som bodde i samma korridor lade sin direkt under lock i kastrullen och vred på högsta värmen. Innehållet i en konservburk med tomater som öppnar sig själv når väldigt långt. Köket såg kort och gott ut som om någon fått skallen avskjuten med ett gammalt hagelgevär.

Svaret på varför vi inte åt nudlar då är enkelt. Det fanns inga. Det finns nu. Mina barn har ätit mycket nudlar. De lärde sig nudlar ungefär samtidigt som de klarade att tända gasen själva. Då hade de redan pytsat in färdigrätter i mikron i åratal. Pojken var expert på alla sortiment innan han fyllt 10. De är även bra på makaroner med färdigköpt tomatsås. Hackar om det kniper ned ett paket fårost ovanpå också. Det är just sånt som gör mig lite orolig för vad de ska äta sen. När de redan har varit igenom hela flytta hemifrån-maten. De måste vara lika trötta på den som jag var på kalops och nystekt makrill. Men hur och när ska de lära sig? Till exempel kalops och makrill.

Själv lärde jag mig inte. Modern tutade i oss flickor att matlagningskonsten var något för vissa utvalda dit hon men inte systern och jag hörde. Bara bryna kött var en hel vetenskap omöjlig att tränga in i. Stämmer. Mina försök brukar sluta i något som ser ut som en gråbubblande latrintunna. Fenomenet stekyta finns inte.

Systern kan bara stuva makaroner. Vad jag kan är oklart, men jag har blivit bra på den där lilla påsen i nudelpaketet. Den hamnar inte i själva vattnet lika ofta som förr. Ändå framhärdar barnen i uppfattningen att jag ska förse dem med lagade måltider åtminstone när jag är hemma. De hävdar något slags föräldraansvar. Att man borde tänkt på ett och annat innan. Sen småfjäskar de och säger att min mat är riktigt god.

Jag kämpar emot, hoppas att de till slut ska ge upp och låta mig slippa. Häromdagen köpte jag sålunda en påse palsternackor. Det är det äckligaste jag vet. De simmade omkring och avgav en sötaktig kvalmig smak i barndomens köttsoppor och de förpestade köket när äldsta barnet var smått. Japp, hon var allergisk, vi rätt så fattiga, rotfrukter billiga, lättlagade och nyttiga. Vårt kök stank växelvis av det ena eller andra. Jag höll för näsan och matade. Sen kom nästa barn och skulle ha sina smakportioner och fick rännskita av dem. Utskiten nacka är så att säga värre. Så det blev stopp. Hon åt mest korv och blev vegetarian sen. Pojken föddes upp på förädlade produkter i glasburk och äter fortfarande vad som helst. Utom palsternackor. Han vet nu att han inte äter det. Från två meters höjd och undrar han sorgset varför jag gjorde honom detta. Tomatstuvade.
– För att ni en gång för alla skulle säga ”snälla mamma låt oss slippa din mat, den är vidrig”.
– Men det är den ju inte, säger han i ett utbrott av fjäsk och lättja. Hoppas på lasagne med tre fyllningar och äkta parmesan ovanpå.

Så jag smider nya planer. Jordärtskocka! Sönderkokt i osaltad buljong bara spädd med ett uns av tunnaste matlagningsgrädden. Majrovor! Man måste kunna göra något vidrigt av majrovor. Som får dem att lämna mig ifred.