[Ur nummer: 04/2008] l I Mål och Medel 3/08 raljerar Lusen över en skrift jag författade för åtta år sedan, med titeln Jorden gick inte under. Slutsatserna i den var att de bästa recepten mot miljöproblemen var för det första tillväxt och teknisk utveckling, för det andra marknadsekonomi, demokrati och prismekanismen.
Lusen hävdar nu hånfullt att eftersom den gångna vintern varit så varm så är mina slutsatser inte hållbara.
Men har Lusen rätt? Skriften skrevs som sagt för åtta år sedan och behandlade de miljölarm som var aktuella under tidigare decennier. Såvitt jag vet håller dess slutsatser fortfarande. Det är i högsta grad prismekanismen – principen ”förorenaren betalar” – som gjort att försurning och ozonhål i dag ter sig mer hanterbara än då. Det är tillväxt och teknisk utveckling som gjort det möjligt för sex miljarder människor att i snitt leva betydligt bättre än vad tre miljarder gjorde för 40 år sedan. Den apokalyptiska massvält som bl a Georg Borgström varnade för inträffade aldrig. Efter planekonomiernas kollaps avslöjades att de största miljöskadorna skett i det forna Sovjetunionen. Och i dag är det i det icke-demokratiska Kina som de största utmaningarna finns.
Men klimatfrågan då? Den behandlades inte i min skrift. Jag erkänner. Men det kanske ändå är förståeligt. Min lilla skrift handlade om andra ämnen och skrevs sex år före Stern-rapporten, sju år innan Al Gore och FNs klimatpanel fick Nobelpriset, åtta år före klimatberedningen – och (gissar jag) bra många år innan Lusen började oroa sig för klimatet.
I dag är den globala uppvärmningen ett allvarligt hot. Vi befinner oss i en kapplöpning med tiden.
Men hur är det med mina slutsatser från den förra skriften? Är de värda att förlöjligas? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att de fortfarande håller.
Mänskligheten klarar knappast utmaningarna utan en snabb teknisk utveckling som ger mer effektiv energiproduktion, snålare motorer, bättre isolerade hus etc. Vi behöver demokrati för att förhandla fram globala överenskommelser mellan ansvarstagande stater. Och vi behöver prismekanismen – det måste bli dyrare att släppa ut växthusgaser – för att sätta hårdare tryck på både industri och konsumenter.
Egentligen tror jag Lusen håller med. Inte kan Lusen rimligen förespråka planekonomi, diktatur, gammalmodig teknik och gratis utsläpp som strategi mot klimathotet.
Så varför i hela friden skriver han då som han gör?