[Ur nummer: 07/2008] Det är med stor oro vi ser hur biståndsminister Gunilla Carlsson igen diskuterar förslag om att sänka det svenska biståndet. Allt fler budgetposter läggs in i den totala biståndsbudgeten. Den sittande moderatstyrda regeringen vill idag finansiera såväl ambassader, skuldavskrivningar och militärutgifter med biståndet. Faktum är att man redan idag kan skönja en minskning av bistånd som går till det de internationella organisationerna anser att biståndet är avsett för. Det senaste exemplet är hur biståndsminister Gunilla Carlsson signalerat att egeninsatsen för biståndsprojekt troligen kommer att höjas från dagens 10 procent till 20 procent. Det skulle innebära att många folkrörelseorganisationer får svårt att fullfölja de projekt som redan pågår.
Vi är starkt kritiska mot moderaternas och högerregeringens bistånds- och utrikespolitik. Gunilla Carlsson har redan redogjort för att regeringen är beredd att sälja ut biståndspolitiken för att täcka upp kostnader för insatsstyrkan till Tchad och därmed svika världens fattiga och riksdagens riktlinjer för bistånd. Viljan att urholka biståndet har inga gränser för moderaterna. Om försvarsministern har problem med sin budget och finner insatsen i Tchad angelägen borde finansieringen kunna lösas inom ramen för försvarsbudgeten. Det är en hård och cynisk politik som ställer behov mot varandra. Är det verkligen så att folkets behov av skydd i Tchad ska ställas mot behövande i andra delar av världen? Insatsen i Tchad är viktig, men prioriteras lågt av regeringen. Om regeringen avstod en gnutta av de jättelika skattesänkningarna skulle vi ha råd med både folken i Tchad och de behov som finns i andra delar av världen. Biståndet är ingen handkassa för finansministern.
Kampen för jämlikhet och lika rättigheter måste vara global. Att riva de orättvisa tullmurarna, höja biståndet och reformera EU:s jordbrukspolitik är centrala frågor för att bygga global jämlikhet. Problemet är att den moderatledda regeringen inte verkar tro på bistånd och att den centerpartistiske jordbruksministern går i LRFs ledband när det gäller synen på EUs jordbrukspolitik. Sveriges röst i världen har tystnat.
Att jobba med global utveckling kräver dessutom stark trovärdighet, en trovärdighet regeringen Reinfeldt skadat, dels via Carl Bildts uppmärksammade ryska och amerikanska affärer men även med de sänkta ambitionerna på biståndsområdet. Att sammanblanda militära operationer med utvecklingsarbete i tredje världen vore därför förödande för svensk utrikespolitik.
I ett flertal rapporter, från bland andra Diakonia, presenteras uppseendeväckande resultat av den moderatledda regeringens ambitionssänkningar på biståndsområdet. Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Timbro bedriver sedan en tid en omfattande kampanj mot svenskt bistånd. Biståndet politiseras dessutom alltmer, koncentrationen av länder leder bland annat till att länder som Ryssland och Nicaragua blir av med svenskt stöd för uppbyggnad av fungerande institutioner.
Det dras även ned ordentligt på folkrörelsebiståndet, en av grundbultarna för demokratiskt fungerande samhällsstrukturer. Egeninsats har införts för informationsverksamhet i Sverige och för metodutveckling för biståndsarbete. Det innebär att färre organisationer kommer att ha möjlighet att arbeta med global utveckling. Kan det vara Gunilla Carlssons avsikt att skada svenska folkets tilltro till svensk biståndspolitik?
Neddragning av folkrörelsebiståndet skapar inte en rättvisare värld ur de fattigas perspektiv.
Vi vill härmed uppmana regeringen Reinfeldt att tänka om i utrikespolitiken. Med en rejäl biståndssatsning, med satsningar på fred och säkerhet och med global jämlikhet, kan världen bli bättre. Världen är viktigare än Rosenbad och Sverige kan faktiskt göra skillnad!