Författaren Erik Löfvendahl skildrar manlig ensamhet

”Grannen som ringer på dörren” är en hoppfull bild. Den hör ihop med den anonyma tillvaron i hyreshus. För Erik Löfvendahl är det en början på något lovande, en öppning för en berättelse.

[Ur nummer: 07/2008] En förmiddag tar jag tunnelbanan till 50-talsförorten Högdalen i södra Stockholm för att ringa på Erik Löfvendahls dörr. Tanken är inte att överraska honom. Han har redan per mejl sagt att han tycker att min iakttagelse om grannen är intressant och att han gärna pratar om den.
Ljudet av dörrklockan som bryter ensamheten är utgångspunkten för novellen Värre saker har hänt som vi publicerar i detta nummer av Mål & Medel. Det är också det yttre ramverket i Eriks nyligen utkomna roman, Min skuld är min (Norstedts).

Modellgatan finns i huvudet
För mig hör det som sagt ihop med hyreshusets anonymitet och Erik bekräftar den synen. Hyreshuset står för något positivt, även om han själv numera bor med familjen i ett enplans radhus, med skyddad atriumgård. När han för många år sedan flyttade till Stockholm från födelsestaden Jönköping var det till ett typiskt hyreshus i Fruängen.
– Jag har bilden av en denna modellgata i huvudet, en återvändsgränd, hästskoformad, hyreshus, lekpark, och en backe ned mot en slänt.
* Och så kommer någon och ringer på dörren för att låna något?
– Ja, så är det. Jag tänker mig att det är så samtalet börjar. Vi lever väldigt mycket i våra lägenheter. Det är en stor skillnad från Medelhavsländerna där de lever ute på restauranger och torg. Vi går instängda i lägenheten under det långa vinterhalvåret.
I romanen Min skuld är min är det Isabell som ringer på författarjagets dörr och denne rättar till klädseln. Nu börjar det. Dörr?klockan har ringt. Det måste poängteras att den vardagliga händelsen inte få samma betydelse på landet, för där finns inte storstadens anonymitet och inte heller hopp om något nytt.
* Hyresrätten är mer än ett tak över huvudet?
– Ja, absolut.
Som författare jobbar Erik hemifrån. Det har han gjort i alla år. Han lever på att skriva, en otrolig lyx kan tyckas, men inte ekonomiskt, trots att han har fått författarstipendium fem gånger. Alldeles nyligen fick han ett tioårigt.
– Det ger en grundplåt, inte mer, förklarar han. Det ger ungefär som en halvtidslön. Du måste jobba vid sidan om, men du får inte tjäna mer än en halvtid på ditt andra jobb, för då dras den inkomsten av från stipendiet.
Skrivandet är ett ensamt yrke. Men det finns givetvis lika många ensamheter som det finns människor. Det Erik skildrar är manlig ensamhet i förorten. Och det räcker som en bestämning av en viktig tråd i hans författarskap.
– Jag skriver ofta om ensamma män som funderar över livet. Det kan vara ensamma män som är trygga. Tord i den nya romanen är en sådan, trygg, snäll, beskedlig man, som är upptagen av en förlust, först brodern som dog och sedan mamman.

Hämnd med dagliga hatbrev
En annan figur i romanen är Sigismund, rättshaveristen, som råkat ut för en arbets?olycka och vill hämnas på sin forne arbetsgivare genom att skriva ett dagligt hatbrev. Det är en annan ensamhet.
– Tord, säger Erik, tar på sig skuld för de händelser som följde av att han tog med sig en skolflicka hem. Den vill han inte lämpa över på någon annan. När någon vill frånta honom den skulden säger han ”Min skuld är min” och det är också titeln på romanen.
Av flickan blir Tord sedd, det blir mer än ett tillfälligt möte, någon behöver honom. Det öppnar för nya livsmöjligheter.
Smärtan av att ha förlorat en anhörig är en annan viktig tråd i Eriks skrivande. I romanen komponerar författarjaget en mycket komplicerad intrig, en Pandoras ask, för att komma i kontakt med det trauma som uppstod efter mammans självmord.

En väg ut ur ensamhet
Genom att skriva får författarjaget kontakt med känslor som annars vore stängda för honom. Skrivandet är en väg ut ur en ensamhet som isolerar. Bakom denna syn på skrivandet finns Per Gunnar Evanders 70-talsromaner, som Erik anser är en höjdpunkt i den svenska litteraturen, men också Bengt Nermans avhandling om Walter Ljungkvist, Den skapande processen, som fick honom att börja skriva. Det handlar om att hitta skapandets källa.
Skrivandet är så motsägelsefullt. Det är både ensamarbete och väg till gemenskap. Mötet med publiken är en viktig beståndsdel och den liknar kanske ursprungsscenen, alltså ”grannen som ringer på dörren”, ett möte som kan tyckas vara slumpmässigt, men ändå inte, för det finns ju någon orsak till att just vi bor där vi bor, och varför just vi läser de böcker vi gör.
Noveller var för Erik ett sätt att börja skriva. Eftersom han jobbade på fläktfabriken i Jönköping skickade han in den första till sin dåvarande fackförbundstidning, Metallarbetaren. Han hade då under ett halvår tagit över pappans excenterpress, men han vill inte för den skull kalla sig arbetarförfattare. Han har en splittrad social bakgrund. Det blev vården som han kom att jobba inom. Han är fortfarande medlem i Kommunal.

Mänskliga psyken intresserar
– Jag är intresserad av mänskliga psyken. Yrken som jag gärna skriver om är mentalskötarens och vårdbiträdets.
I den förra romanen Pojken med Tigerhjärtat är grundplåten noveller, de utgör kapitlen. Några har varit publicerade i Mål & Medel. Det gäller till exempel Svalget som handlar om en pojke, hans mamma och styvpappan. I denna triangel finns psykiska laddningar bakom som Erik riggar och desarmerar.
– Novellskrivandet utgår från att man lämnar saker hängande, inte avslöjar allt. En novell ska också ha ett avrundat slut, säger han och tillägger:
– Men det kan den ju aldrig få. En historia tar ju inte slut förrän huvudpersonen dör. Slutet är alltid öppet.
Han håller just nu på med ett nytt romanprojekt som handlar om ensamhet och öppningar. Det ska vara en novellsamling om människor i ett bostadsområde, uppbyggt som ”short-cut” och hans mentala modellgata som sättning.