[Ur nummer: 07/2008] Som vanligt så ska de som har minst betala mest. Som vanligt ska den oskyldige drabbas.
Livsmedelarbetare tillhör de grupper som har låga löner. Vi har även hög arbetslöshet. Och självklart ska vi straffas. Vi är tvungna att vara medlemmar i a-kassan, för vi riskerar varje dag att bli av med jobben.
Vi bestämmer inte om vi kan behålla jobben, det gör arbetsgivare och de står inte på vår sida. Det ska produceras livsmedel till minsta möjliga kostnad, med minimal bemanning och låga löner.
Nattarbete är förbjudet enligt lag, men vi har dispens så … för ca 28 kr extra jobbar vi även på nätterna. Produktionen måste fungera. Hela landet ska ha mat. Men hela landet betalar inte de a-kasseavgifter som vi har.
En liter mjölk kostar lika mycket för en direktör som för en livsmedelarbetare- men vi har olika förutsättningar för hur mycket mjölk vi kan köpa.
När regeringen talar om obligatorisk a- kassa så vet varenda vettig människa att det bara är dimridåer.
De lägger fram förslag som aldrig kan genomföras. Sen kommer de att dra tillbaka det för att de är ”snälla”.
Deras blå dunster är lätta att genomskåda!
De är ute efter att krossa facket! De sa det för 50 år sen, de sa det för 20 år sen och de sa det för tre år sen.
När folk har det svårt ekonomiskt, så kollar man vilka utgifter kan man dra in på just nu.
Mat måste man köpa, kläder ska man ha, du måste ta dig till jobbet oavsett vad bensinen kostar – vad återstår… kanske fackavgift och a-kassan?
Det är svårt för väldigt många att tänka vad händer sen, när man står i smeten upp till hakan. Det är stor skam att regeringer raserar ett välfungerande system och det är väldigt fegt att inte stå för det de gör. Visst har vi olika politiska åsikter, men då ska vi vara ärliga och tala om för folket vad det är vi vill.
Att dölja sina drag kan vara smart, men att idiotförklara hela arbetarrörelsen, det är skamligt.
En tanke som regeringer har är att vi inom arbetarrörelsen kommer att slås mot varandra. Därför sätter man så stora skillnader i a-kasseavgifter. Men det blir tvärt om. Vår paroll är inte som borgarnas ”ensam är stark” utan ”tillsammans är vi starka och enade vi står”.
Därför uppmanar jag alla arbetare – stå ut, hjälp varandra, stötta varandra!
Snart är det val igen och då ska vi visa vårt missnöje. Då ska vi förpassa borgarna till papperskorgarna!