[Ur nummer: 11/2008] I finanskrisens spår blir alla dagar svarta. Krisen har tagit greppet om vår vardag, hotar våra jobb, besparingar, boendekostnader och pensioner. Vad är det egentligen som händer? Hur kunde det gå så här illa?
En finanskris brukar föregås av en spekulationsbubbla som spricker och följden blir en bankkris. Det har också lyfts fram
i media. Det har varit många artiklar om börskursernas uppgång och fall. Det har också spekulerats i huruvida banker kan gå omkull och hur man skyddar sig mot detta.
Det finns de, bland dem Paul Krugman, årets nobelpristagare i ekonomi, som jämför den pågående krisen med den stora depressionen 1931. Han har också sagt att krisen gör honom jätterädd, att han aldrig trott att han under sin levnad skulle få uppleva något som påminde om 1931.
Att då som vanlig medborgare känna att det som händer är bortom den egna kontrollen är inte konstigt. För den kris som vi nu är mitt uppe i är komplicerad, både vad gäller orsak, verkan och vad som krävs för att komma tillrätta med problemen.

Lite förenklat skulle man kunna säga att krisen är ett resultat av spekulation som vi alla får vara med och betala priset för.
Den amerikanska bolånemarknaden har lyfts fram som en av orsakerna till krisen. Och det finns fog för det påståendet men det kräver viss förklaring.
Det har varit lätt att ta bostadslån i USA. De med låga inkomster har kunnat låna pengar utan att ha ett eget kapital i botten. Banker och bolåneinstitut har skyddat sig genom att sälja kreditrisken till investerare runt om i världen. På så sätt har långivarna köpt sig fria från sin traditionella roll. I stället har de gått in för att låna ut pengar till så många som möjligt. När räntorna sedan steg föll allt ihop som ett korthus.
Från fackligt håll har det länge kommit varningar om att den pågående spekulationsekonomin är ohållbar. Många medlemmar har förlorat sina jobb på grund av att riskkapitalbolag tagit över.
Istället för långsiktigt ägande har riskkapitalbolagen fokuserat på snabb avkastning för att betala räntor på lån, bonusar och aktieutdelning. De anställda har betraktats som kostnader som det gäller att göra sig av med. Det går att sammanfatta det hela med att det varit mer lönsamt att tjäna pengar på pengar än på att producera varor och tjänster.
Riskkapitalbolagens framfart har fått IUL, livsmedelsarbetarnas yrkesinternational, att agera. Rapporter har strömmat in om att nödvändiga investeringar i ökad produktivitet och omställning av produktionen inte kommit till stånd.
Det är stora summor som riskkapitalbolagen förfogat över. Mellan 2001 och 2007 beräknas bolagen och deras fonder, enligt World economic forum, ha förvärvat företag för totalt 17 400 miljarder kronor.
IUL har efterlyst möjlighet att genom lagstiftning begränsa riskkapitalisternas framfart. Det har funnits konkreta förslag om att tydliggöra att riskkapitalbolag också har ett arbetsgivaransvar, att genom lag på EU-nivå ge arbetstagare rätt till solidaritetsaktioner som ett försvar mot kapitalets fria rörlighet, att införa ett system för att hantera risker som följer med hög belåning och att se över skattesubventioner som gynnar riskkapitalbolag. Det har inte varit lätt att få gehör för detta. Den rådande uppfattningen har varit att marknaden vet bäst och att det är självreglering som gäller.
För att sätta tryck bakom förslagen har IUL och Europafacket samarbetat med den forne danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen (numera ordförande i det Europeiska socialdemokratiska partiet).
Det har gett resultat. I september ställde sig EU-parlamentet bakom en reglering av riskkapital och hedgefonder. Krisen har fått många att tänka om. Det som tycktes omöjligt för några månader sedan är nu fullt möjligt, nämligen att göra något åt obalansen mellan demokratins och kapitalets makt.