[Ur nummer: 12/2008] Boktitel: Sista boken från Finistère
Författare: Bodil Malmsten
Albert Bonniers Förlag
Inte konstigt att ordet fiktion får sällskap av friktion i mitt huvud när jag läser Bodil Malmsten. Det är inte bara för att orden är roliga i par. För fiktion kallas det som är uppdiktat (och Malmsten säger själv att hennes liv på den franska bo?platsen har varit en fiktion). Och ordet friktion beskriver ju det som händer när två ojämna ytor (olja mot olja ger ingen friktion) kommer i kontakt med varandra. Så när Malmstens behov av att formulera sig skaver mot en verklighet som är för privat, ja då blir det fiktion av friktionen. Ett påhittat liv på ett påhittat ställe. Lysande påhittat. Man vill att det aldrig ska ta slut.
Men nu är det slut. I den nya boken tar hon avsked av Finistère på Bretagnes västligaste spets där världen förr antogs ta slut (finis terræ= jordens slut). Hon tar avsked av fiktiva grannar, en fiktiv trädgård kring ett fiktivt hus, av fiktiva och hopplösa hantverkare, som aldrig kom till undsättning, och av den fiktiva Madame C.
I den första franska boken, Priset på vatten i Finistère, var Malmsten sprudlade glad (nåja, hon var i alla fall upprymd) över huset och havsutsikten. Över alla möjligheter till att hitta på massor av saker. Och att äntligen kunna skriva Romanen. Det var roligt och inspirerande att ta del av detta liv upphöjt till ordkonst. Men nu är det alltså obönhörligen förbi. Förtvivlad skriver hon först att hon har förlorat sitt Finistère. Tvingats flytta till en deprimerande och fuskrenoverad lägenhet i ”staden nära Nantes”. Tvingats av vad, vem, vilka? Ja, det får vi aldrig veta. Behöver vi inte heller. För till sist konstaterar denna fiktionsekvilibrist, med vad som låter som en lättnadens suck, att hon absolut inte har förlorat sitt Finistère. Hon har istället blivit befriad ifrån det! Med förtröstan väntar därför Bodil Malmstens läsare på fabulös fiktion av annat slag från en annan trakt.