[Ur nummer: 02/2009] Som möjligtvis redan för något år sedan noterats så håller jag ju på att avveckla den andra fasen av min skoltid. Den som förälder. I vår genomlids sålunda den sista gympan. Det går jämförelsevis lugnt till, gossen packar själv sin påse varje måndagsmorgon, skyller inte högt på sin mamma om kläderna är i halvmögligt tillstånd efter att inte ha blivit uppackade veckan innan. Det är en mycket snäll gosse. Framförallt är han känslig för höga ljud.
Läraren håller sig också förhållandevis lugn. Har inte som kollegor på andra Stockholmsskolor tvingat ned eleverna i en isvak, tagit upp dem igen och låtit dem analysera sina reaktioner.
Ännu. Uppstår detta lovar jag att rycka ut, det kan bli intressant för eleverna att studera hur en vuxen man reagerar på att utsättas för stress och chock av vuxnare kvinna.

Egentligen är det ett under att vi stått ut med alla dessa självförverkligande gympalärare. Jag har aldrig förstått vad vare sig de eller läroplanen är ute efter. Skolgympans mål borde väl vara att få så många elever som möjligt att röra sig så mycket som möjligt för själva folkhälsans skull? Folkhälsa handlar ju inte om individer utan statistik och då är det väl bra att så många som möjligt mår bra? Annars blir inte statistiken bra även om enstaka sportfånar mår jättebra.
Och då undrar jag försynt vilka studier som visar att folkhälsotalen blir bättre av att elvaåriga tjejer utan bollsinne tvingas utöva lagsport tillsammans med, eller snarare bara mot, tungt bollberoende pojkgäng? Eller av obligatoriska tävlingsmoment i höjdhopp? Utan föregående träning. Och annat som uppmuntrar enbart en sak: smitning. När tvingar en musiklärare någonsin en elev som knappt hållit i en fiol att tävla i just fiolspel? ”För klassens skull!” Jag bara undrar!

Det var bättre förr. Jag genomförde under hela min skoltid ett enda höjdhopp med saxteknik och höll på att bryta käken. Med mitt eget knä. Jag hade blå elastabyxor med hälla under foten, eftersom min mamma inte heller packade mina gympakläder, och hade på något sätt fastnat med stortån i andra fotens hälla på väg mot ribban vilket innebar ett extra schwung när den lossade. Ingen, varken lärare eller elev, kom efter att ha burit ut mig ur idrottshallen, någonsin på tanken att jag skulle tävla med klassen i något annat än uppsats?skrivning. Jag behövde aldrig som dottern skriva på listan över trauman från barndomen: ”När mamma tvingade mig till Slotts?skogsvallen.” (Ja, jag var manipulerad av läraren, erkänner!) Det skulle i så fall varit en syn för gudar med modern i dräkt och hatt pinnande uppför Skolgatsbacken mot Rimnersvallen med mig i värsta modsmunderingen i släptåg!
Vi hade en gammal militär som lärare den gången. Andra kan ha haft värre gamla militärer men mina var bra. De hade haft sitt. Slängt pojkar i isvakar och fått upp dem i tid under skenet att göra män av dem. Nu gick de omkring som vanliga fast mer spän?s?tiga lärare i polotröjor med visselpipor om halsen.

Marschera på rad fick vi göra, det var rätt kul och lagom ansträngande, trots att jag har en gen från fadern som gör att fötterna tar små mellansteg. Han blev malaj i det militära, men mig lät majoren vara för jag skulle ju inte bli man. Jag lärde mig för resten inte heller att dansa hambo på grund av den där genen.
Sen kom den moderna tiden med utbildade gympalärare ikapp även mig och ämnet gick därmed ut på en enda sak: komma undan. Nu gör jag det. En gång till. Men med mer bitterhet än glädje, för jag fattar fortfarande inte skolgympan. Det är därför stor risk att jag kommer igen. Lärarna har väl mail även i framtiden. Eventuella barnbarns, menar jag.