[Ur nummer: 04/2009] Gör ingenting som du inte kan berätta om på ett medlemsmöte. Det var det råd som
P-O Edin gav fackliga ledare när han granskade etiken och moralen inom facket 1994.
Dessa kloka ord är väl värda att upprepa. För det är inte media som väljer eller avsätter fackliga företrädare, det är medlemmarna. När jag skriver denna ledare vet jag inte hur det kommer att gå för LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det finns fortfarande många frågetecken kring hennes agerande i AMF:s styrelse som måste rätas ut.
Jag hoppas att hon rider ut stormen och kan sitta kvar som ordförande. Som jag ser det blir LO betydligt svagare utan henne. Efter Metalls krisuppgörelse behövs facklig styrka för att hålla uppe lönenivåer och ingångna avtal. Lokalt är fackliga företrädare utsatta för hårt tryck att gå med på försämringar under förespegling att det kan rädda jobb, även inom livsmedelsindustrin har arbetsgivare gjort framstötar. Avtalsrörelsen drar snart igång på allvar och LOs roll som samordnare är viktigare än någonsin för att bästa möjliga resultat ska uppnås.

Att Svenskt Näringsliv hoppade av huvudavtalsförhandlingarna strax efter uppgörelsen med Metall är också oroande. Det ger en fingervisning om att arbetsgivarnas företrädare hoppas få gehör för sina krav på annat sätt. Här vilar ett tungt ansvar på LO att så inte sker. Medlemmarna är definitivt inte betjänta av försämringar i lagen om anställningsskydd
eller i rätten att vidta sympatiåtgärder.
Det är dock viktigt att dra lärdom av den senaste tidens debatt. Inte bara Wanja Lundby-Wedin, utan även fackliga ledare
i allmänhet, har en hel del att lära. Det är ett stort ansvar att sitta i bolagsstyrelser och representera medlemmar. Det handlar om många svåra beslut men också om moraliska överväganden. Det handlar till syvende och sist om att förvalta det förtroende man fått.

Beslut om guldkantade pensionsöverenskommelser, bonusar och höga löner har tyvärr länge tillhört vardagen för många styrelseledamöter.
Summorna har ofta varit så astronomiska att de knappt gått att ta till sig. För de flesta löntagare har det handlat om ofattbart mycket pengar.
Ta Annika Falkengren, SEBs vd, vars lön skulle höjas från sju till nio miljoner per år, motsvarande 28 procent, vilket av Markus Wallenberg benämndes som en marginell justering. Bankens styrelse tvingades dock backa då lönelyftet väckt så pass starka reaktioner att det riskerade att skada bankens rykte.
När det gäller Christer Elmehagen, vd för AMF Pension, har det också handlat om oförsvarbart höga belopp som med all rätt väckt starka känslor. Inte minst Wanja Lundby-Wedin har varit bestört när hon fått hela bilden klar för sig. Under de tio år han satt som vd, 1998-2008, har AMF satt av 62 miljoner till hans pension. LOs representanter var med om att fatta beslutet.
Helt klart måste det till ett regelverk och en policy som är väl förankrad
i medlemsleden. Wanja Lundby-Wedin har nu också aviserat att LOs ägarpolicy ska kompletteras på en rad punkter.

En sak är säker, av de ersättningar som betalas ut går en bråkdel till privat konsumtion. Vad det handlar om är att genom höga löner tilldela vissa personer mer makt än andra, ekonomisk makt som konkurrerar med politisk och demokratisk makt.
Det är nödvändigt att fackliga representanter som är med och fattar beslut i dessa frågor har mandat från medlemmarna, alltså att de i princip kan stå för beslutet på ett medlemsmöte.