Thailändska tjejerna på Matfabriken i Enköping lär sig fackligt arbete

En gång i veckan ger sig de thailändska tjejerna på Matfabriken i Enköping iväg till en studiecirkel i Folkets Hus för att lära sig fackligt arbete. De har precis bildat en arbetsplatsklubb.

[Ur nummer: 04/2009] De har ännu inte någon egen fackexpedition. Allt är så nytt. Att bilda klubb inom deras bransch – kylda färdigrätter – är en stor händelse. Det kräver mod. Det kräver att man ser sig själv på ett nytt sätt och säger att man är en demokratisk kraft att räkna med.
De är omkring hundra livsmedelsarbetare på fabriken, som bara har ett år på nacken. Fabriksbyggnaden är stor. Det finns ingen skylt med företagets namn. Kylbilarna står på rad utanför. Företaget har egen distribution.
Produktionslokalen är en speciell hygienzon. Där står kvinnor och män längs med tre linjer och plockar ihop pastasallader och lunchsmörgåsar till de stora livsmedelskedjorna Ica, Coop och Axfood. Företaget gör också catering, legotillverkning och han?delns egna märkesvaror, EMV.
Under ett drygt decennium har denna nya industri vuxit fram. Butikskedjorna hävdar att det är de som skapat den med sina nya kyldiskar. Störst i Sverige är Sardus, ägt av finska Atria-koncernen. Därefter kommer Matfabriken och MO Catering i Stockholm.
Det är mycket plockjobb i kalla rum med risker för arbetsskador. Det är hårt arbete. Många gånger under kaotiska förhållanden och med en snedvriden drivkraft som följer av prispressen från mäktiga kunder.
Företagen har tävlat med varandra om att leverera billigt. Många invandrare har fått jobb.
Natasa Stojkovic, medlemsvärvare och skyddsombud från Livs avdelning 4 Stockholm, säger att språket är ett problem.
– Tjejerna kan dålig svenska. Men det är ändå tjejerna som vågar göra något. De vågar bilda fackklubb. Det gör inte killarna. Jag tycker att det är fantastiskt, säger hon.
Avdelningen har ett projekt, kallat MaMo, som är en förkortning av Matfabriken och MO Catering, och som syftar till att skapa bättre och säkrare jobb genom medlemsvärvning och fackligt arbete.
– Från att ha haft två medlemmar har vi nu 26 på Matfabriken, säger Natasa. Det har gått mycket bra, bättre än på MO Catering, där många fortfarande verkar vara rädda för arbetsgivaren. Där har vi ännu inte lyckats med att bilda fackklubb.

Folkets Hus
Cirkeln hålls i en samlingssal i Folkets Hus i Enköping, någon kilometer längs med Stockholmsvägen in mot centrum. Keijo Lassi, avdelningens studieorganisatör, ställer fram stolar runt de stora borden. Han är cirkelledare. Denna fredag är andra gången de träffas. Tjejerna har fått ledigt från jobbet för att gå en utbildning i hur man bildar fackklubb. Den är på sammanlagt åtta möten och totalt 24 timmar.
Först kommer den nyblivna klubbordföranden Prasit Sangyou som ger ett lugnt och samlat intryck. Sedan kommer de andra tjejerna, en efter en med kaffetermos och hembakade kanelbullar och muffins som de ställer på ett sidobord.
En av tjejerna berättar att det var en del protester från arbetsledningen på Matfabriken mot att så många skulle gå iväg.
Arbetsledaren påstod att de inte hade sagt till i förväg och att det är helt absurt att de ska vara så många som sju stycken i en klubbstyrelse. Keijo Lassi verkar inte förvånad över det han hör.
– Det är inte arbetsledaren som ska bestämma hur många ni är i styrelsen. Det avgör facket. Ni har sagt till den som är chef vilka dagar ni ska vara borta på grund av utbildning. Det räcker. Arbetsgivaren har makten att leda och fördela. Det är hans uppgift att lösa. Ni ska inte göra hans jobb. Om han påstår en massa saker är det för att skrämma er. Ni har rätten på er sida. Arbetsgivaren ska betala lön för den tid som ni går den här cirkeln.
– Det känns inte bra när det blir bråk varje vecka, säger en av tjejerna.
– Ni är här för att ni inte ska behöva bli nedtryckta. Vi står bakom er. Hela förbundet gör det om det krisar.
– Vad är kris?
– Det är när det blir stora problem.

Rädd på jobbet
Keijo Lassi klargör att ingen anställd ska behöva vara rädd på jobbet. Skrikande och svärande arbetsledning är ett arbetsmiljöproblem. Och om det inte upphör så kan klubben begära utredning av Arbetsmiljöverket enligt arbetsmiljölagens kapitel 6 paragraf 6a.
Keijo Lassi tar upp ett papper.
– Nu när ni är klubb sedan en vecka tillbaka får ni en kassa att hantera. För att göra det behöver vi två stycken firmatecknare. När ni går till banken ska ni ta med id-handling.
Det är Prasit Sangyou och kassören Rugelette Rådström som blir firmatecknare. De skriver på sina namn.
Efter att den punkten är avklarad börjar Keijo Lassi gå igenom förhandlingsprotokollet från den 16 februari då Matfabrikens vd Magnus Olsson, en jurist från arbetsgivarföreningen, Li, och Livs lokalombudsman Nicklas Nilsson och sex representanter från klubbstyrelsen var närvarande.
Protokollet radar upp problem i relationen mellan arbetsledningen och de anställda. Några steg framåt har tagits, men mycket återstår att lösa i förhandlingar mellan parterna. Utgångspunkten är livsmedelsavtalet med tillägget för konserv och lagarna för arbetsmarknaden. De finns upptryckta i häften som ligger på bordet.
– Första punkten är lönerevision. Om man inte har lagt ut lönepotten ska den läggas ut generellt. Vet ni vad det betyder?
– Nej.
– Det är att alla får lika mycket.
– Det är glädjande att förtaget börjar leva upp till kollektivavtalet, men fortfarande är det den lägsta lönen man betalar ut. På sikt måste de betala mer.
En viktig fråga är arbetstiderna. De som ännu inte fått heltidsanställning undrar vad som gäller när de jobbar övertid. Keijo förklarar att det först blir merarbetstid upp till åtta timmar och sedan övertid. Arbetstidsmåttet är åtta timmar per dag.
– Är du anställd på deltid och jobbar 10 timmar en dag så blir det således 2 timmar merarbetstid för samma lön och två timmar övertid.
Och så fortsätter det. Nästa punkt är arbetstidscheman. De ska enligt förhandlingsprotokollet redovisas tre veckor i förväg.
– Det har aldrig fungerat, säger tjejerna.
– Det borde egentligen vara längre planering, säger Keijo. Schemat är till för att ni ska kunna planera era liv, hämta och lämna barn på dagis. Nu står det i varje fall i protokollet att det ska vara klart tre veckor i förväg.
– Innebär det att vi varje vecka får reda på hur vi ska jobba den kommande fjärde veckan? frågar Prasit Sangyou.
– Ja, men egentligen borde det vara längre. Det får vi återkomma till.
Prasit säger att det är många som tycker att det är fel att en minuts försenad ankomst ger en hel kvarts avdrag på lönen.
– Ja, säger Keijo Lassi. Det är nästa punkt – rast och paus. Det ska vara 2 gånger 30 minuter plus 5 minuter för ombyte och stämpling.
– Så vi har alltså 35 minuters rast två gånger per dag.
– Ja, så är det. Men ni har också rätt till pauser. Om ni har behov av att gå på toaletten till exempel så är det paus. Enligt arbetstidslagen har ni rätt till det. Den är tydlig. Förr sa man 5 minuter per timme, men det handlar om behov.

Rätt till pauser
Han tar upp häftet och ler nöjt när han hittar paragrafen. Han läser högt:
”Arbetstidslagen 17 §. Arbetsgivaren skall ordna arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som behövs utöver rasterna. Om arbetsförhållandena kräver det, får i stället särskilda arbetspauser läggas ut. Arbetsgivaren skall i så fall på förhand ange arbetspausernas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger. Pauser räknas in i arbetstiden.”
– Nu har ni en paragraf att slå i huvudet på arbetsledningen. Det är Sveriges riksdag som beslutat detta. Det är inte för att det är skoj med pauser, utan för att man behöver det.
Natasa Stojkovic föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att de ska klistra upp avtalstexter och lagparagrafen så att alla kan se dem.
– När man sitter här kring bordet verkar det så självklart, men när man står på golvet och talar med arbetsgivaren blir man osäker. Då vet man inte, säger Prasit.

”Tid är pengar”
Keijo Lassi, som själv varit klubbordförande på Scan i Uppsala, säger att det kommer. Det gör inget om det tar några minuter.
– Man säger bara att jag behöver kolla upp det här och så slår man i häftena med avtal och lagar.
– Du säger några minuter. Arbetsledningen säger till oss att ”Tid är pengar i Sverige”, säger Prasit.
– Vi får lita på vårt sunda förnuft. Gör vi det så har vi oftast rätt och de gånger vi inte har det får vi säga till arbetsgivaren att vi hade fel. Det är inte mer med det.
Prasit undrar vad hon ska göra om arbetsledningen inte lyssnar.
– Då begär du förhandling om brott mot kollektivavtal, säger Keijo Lassi. Men det normala är att man kan reda ut frågan i en diskussion.
Och så forsätter frågorna. Hur är det med in- och utstämpling? Några menar att det rundas av på kontoret.
Hur är det med återanställningsrätten? En las-lista upprättades i januari då flera personer sades upp på grund arbetsbrist. Återanställningsrätt gäller enligt listan och det finns en medlem som vill att en framställan ska göras för hennes räkning. Hon borde ha rätt till återanställning.
Efter att cirkeln avslutats stannar Prasit kvar med Natasa och Keijo för att skriva en förhandlingsframställan.