Koncernfacket på Kraft Foods har fungerat länge

Livsmedelsarbetarna i Norden har många gånger samma arbetsgivare. Ett exempel är Kraft Foods med fabriker i både Sverige, Finland och Norge. Inom koncernen finns sedan många år ett välfungerande fackligt arbete över gränserna. Det har gett gott resultat.

[Ur nummer: 04/2009] – Det var länge sedan som företaget kunde spela ut fabriker mot varandra. Ledningen vet att vi kontrollerar deras uppgifter. Överhuvudtaget fungerar det koncernfackliga arbetet bra. Det ger mycket att lägga ihop vad som sägs i de olika länderna. Det ger oss möjlighet till samordning, berättar Bente Løvaas som jobbar fackligt på heltid på Freias chokladfabrik i Oslo.
Hon är konserntillitsvalgt, på svenska koncernfackligt ansvarig. Hon är också vice ordförande för Kraft Foods europeiska företagsråd, EWC.
Hon är en engagerad kvinna. När vi träffas har hon precis kommit tillbaka från en demonstration mot EUs tjänstedirektiv som hållits utanför Stortinget, där hon och representanter från mer än 20 lokala fackföreningar krävde att regeringen ska reservera sig emot direktivet.
Nu sitter vi i fabrikens matsal. Det är efter lunch och folktomt så när som på besökande skolklasser som stannar till för att beundra de stora tavlorna av Edvard Munch som hänger på väggarna. Det är en fabrik med anor, grundad 1889. Familjen Throne Holst var ägare länge, och ägde även Marabou
i Sverige. Sedan 1993 ägs dock allt av Kraft Foods.
Denna transnationella koncern är inte bara stor inom choklad utan även inom kaffe, ost och kex. I Norden finns cirka 1600 anställda inom koncernen, i Europa drygt 20000 och globalt över 100000.
Till skillnad från Sverige finns inga inhyrda på den norska chokladfabriken. Det hänger ihop med att reglerna om inhyrning är strängare i Norge, tror hon.
– Vi har däremot många visstidsanställda. Under 2008 hade vi minst 25 visstidsanställda inne hela tiden och som mest var de 60. Vi anser att företaget istället borde ge minst 25 personer fast jobb. Det är en fråga vi driver men har hittills inte haft någon större framgång.
I Oslo tillverkar de alla Freias chokladkakor, alla Freias chokladrullar men även Marabous. De tillverkar även M och Nonstop för både Sveriges och Norges räkning.

Produktion flyttas runt
Det har varit många produktionsomflyttningar sedan hon började på Freia 1970. På den tiden var de också betydligt fler anställda, cirka 900. I dag är de nere i 130.
Twistpåsarna är ett exempel på en produkt som flyttats runt ganska mycket. Först producerades Twist både i Sverige och Norge, sedan bara i Norge och nu bara i Sverige. Men inte hela innehållet. En del av Twisten produceras idag i Slovakien.
Ett hårt slag var när tillverkningen av bland annat Japp och Skotte flyttades från Norge till en fabrik i Litauen. Det var en hel fabriksbyggnad som tömdes på sitt innehåll.
– Då blev det mycket skriverier, bland annat ett femsidigt reportage i Dagens Næringsliv. Den europeiska ledningen var inte alls beredd på att beslutet att flytta produktionen skulle väcka så starka reaktioner. Man tappade helt hakan. Jag tror de lärde sig en läxa efter det.

Gick för bra för fabriken
Inom koncernen finns annars många chokladfabriker som det går att flytta produktion emellan.
Hon berättar om en chokladfabrik i Rumänien som tillverkar nationella märken på samma sätt som Freia gör.
– Det gick bra för den rumänska fabriken, tyvärr alldeles för bra. För att klara efterfrågan skulle fabriken behöva byggas ut men Kraft valde att flytta produktionen till en fabrik i Bulgarien. Det ledde till att 440 anställda förlorade jobbet. Vi har i det europeiska företagsrådet haft mycket kontakt med det lokala facket och gett stöd i förhandlingarna för att få fram så bra villkor som möjligt vid nedläggningen.
Bente Løvaas berättar att de också tagit upp fallet med den europeiska ledningen. Det lokala facket har varit tacksamt för hjälpen.
– Två gånger har ledningen sagt att arbetarna fått ett sista bud men vi har fått igång förhandlingarna igen genom direktkontakt mellan ledningen i Rumänien och i USA. Resultatet blev till slut ganska bra. Det har
sagts mig att arbetarna fick betydligt bättre villkor än andra fått i Rumänien.
Hon skulle gärna se ett fackligt samarbete på global nivå. En dialog hade precis kommit igång men så byttes ledningen i USA ut och man fick börja om från början.
– Det gäller att inte ge upp. Vi bör verkligen se till att det globala fackliga samarbetet blir av. Det är mycket som bestäms i USA, det är något som vi dagligen får höra när vi ifrågasätter beslut.
Att antalet anställda på Freia i Oslo minskat drastiskt beror dock inte först och främst på att produktion flyttats utomlands utan på rationaliseringar och automatiseringar. Dessutom pågår ständiga omstruktureringar av koncernen, just nu pågår två stora omorganiseringar samtidigt.

Svårt att sia om framtiden
Om framtiden för fabrikerna i Norden tycker hon att det är svårt att sia.
– Det är svårt att säga något om vad som kommer att ske inom en sådan här stor koncern. På kort sikt tror jag inte att det kommer att bli så stora förändringar. Här i Norge är märket Freia så starkt att jag tror att de inte törs flytta produktionen på grund av de starka känslor som det i så fall skulle väcka. Marabou är också starkt, dessutom satsar de på anläggningen i Sverige.
Vi talar också om omstöpningen av hennes fackförening, NNN, som kongressen i dagarna ska ta ställning till.
– Jag tycker att det är nödvändigt att avdelningar slås samman och har ställt mig bakom förslaget, men det i sig löser inte våra problem. Vi måste få igång en större aktivitet i hela organisationen. När vi omorganiserar tycker jag att det är riktigt att slå ihop avdelningarna i Oslo och Askershus. Då får vi ett bättre underlag för fackligt arbete. Det betyder att tio avdelningar slås ihop till en.