[Ur nummer: 04/2009] Boktitel: Blåbärsmaskinen
Författare: Nils Claesson
Förlag: Ruin
Säg den som inte skulle vilja vara son till författaren Slas. Det är ungefär som att vara son till Ernest Hemingway eller Mahatma Gandhi med den skillnaden att de två senare vistades i städer som hade mer exotiska namn.
Att vara son till Stig Claesson – mannen som skrev under signaturen Slas -är förstås något helt annat. Det förstår den mest inbitne beundraren och därför blir jag glad av att läsa sonen Nils Claessons bok. Han säger själv att han vill ge djup åt den som gillar Slas böcker. Jag är en sådan läsare och för mig är Nils Claesson bok förträfflig. Den får mig att vilja gå till biblioteket och låna om de gamla favoriterna.
Slas skrev på ett sätt som fick läsaren att känna sig utvald. Det var något speciellt med att gilla Slas, man tillhörde en skara som hade förstått lite mer än andra. Det var en rolig upplevelse under några timmar. Bara titlarna är oförglömliga: Om vänskap funnes, Döden heter Konrad, Henrietta ska du också glömma.
Det finns en slängig attityd
i Slas böcker som gör läsaren på gott humör. Det är en massa undertext, en massa outsagda värderingar och påbjudna erfarenheter.
Faran med Slas är han blir allt för kravfull. Jag kan inte riktigt minnas den sista boken jag läste, men det var länge sedan nu, mer än ett decennium. Jag har med stor entusiasm läst Nils Claesson och vill gärna läsa mer, inte bara av fadern utan också av sonen. Far och son skriver på ett påtagligt likartat sätt. Båda har skrivglädje som smittar. Nils Claesson verkar dessutom tycka att han är ärligare.